Februari 2010

 

Möte med Dina

Den 23 februari 2010

En av de som bor på BAS härbärge är Dina Nath Bhattarai, han är 54 år gammal. Dina är en liten kutryggad man med de snällaste varmaste bruna ögon du kan tänka. Han ger ett genuint och ärligt intryck, en snäll liten farbror som verkar mycket äldre än sina 54 år. I hembyn Solokumbo har han sin fru och deras fyra barn, två flickor och två pojkar. Två av barnen går i skolan, de två yngsta är ännu för unga. Byn ligger vid ”Sagarmatha”, vid Mount Everest. Sagarmata är det nepalesiska namnet på världens högsta berg.

Området är totalt annorlunda, långt ifrån det förorenade och smått kaotiska Kathmandu. Här är det vackra bergsvyer och en stilla natur så långt ögat och örat når. Det är ett tufft klimat med endast fyra månader utan snö och kyla. Det är ett hårt liv i bergsbyn, Dina äger en bit land och på den försöker familjen att producera den mat som de behöver för att överleva. Nu har dock den enda kon dött och det är svårt att få ihop brödfödan. Dessutom har Dina haft svåra hälsoproblem de senaste åren, förutom att det har smärtat och tärt på Dina har det även kostat familjen mycket oro,energi och pengar.

För åtta år sedan hände det som händer så många andra som lever i dessa otillgängliga kuperade områden, platser där vi inte ens kan föreställa oss bo på, Dina föll när han var ute och arbetade. Han föll mycket illa men som också vanligt är så sökta han inte vård för sina skador. Det fanns inget närliggande sjukhus, inte ens en sjukstuga. Dina levde under många år med svåra underlivssmärtor och efter fyra år blev hans smärtor outhärdliga, hans matsmältningsapparat och urinvägar fungerade inte och han bajsade en gång var tjugonde dag. Nu som först sökte han vård vid det nu uppförda ”närliggande” sjukhuset, det tog honom fyra dagar att gå dit! På sjukhuset konstaterade man att han var så illa däran att han måste till ett mer kvalificerat och utrustat sjukhus i Kathmandu. Dina hade inga som helst ekonomiska möjligheter att ta sig till huvudstaden, hans familj är mycket fattig och han kunde inte heller låna ihop så mycket pengar. Läkarna insåg Dinas problem och samlade ihop pengar och köpte en flygbiljett åt Dina. Dina kom med ett från det lokala sjukhuset rekommenderat brev till ”Patnan Hospital” i Kathmandu. Här blev han tack vare det brevet snabbt opererad och även här hade han tur att få ekonomisk hjälp, han fick operationen och hemfärden betald av sjukhusets välgörare/donatorer.

Dinas underliv är dock så illa skadat sedan fallet för åtta år sedan och därefter avsaknad av vård under lång tid att han aldrig kommer att bli helt bra. För ett och ett halvt år sedan blev det återigen värre och han behövde ännu en gång vård i Kathmandu. Nu var det så illa att även hans äldre bror hade råkat ut för samma sak, han hade också fallit och skadat hela underlivet med avförings- och urinproblem som följd. Som alltid för människor som bor i dessa otillgängliga byar innebär olyckor och sjukdomar ekonomiska katastrofer för familjerna. Det finns ingen ekonomisk buffert, här levs livet från dag till dag och det finns ingen sådan lyx som att kunna planera inför framtiden. Återigen hade Dina tur och fick viss del av resan betald av staten, resten lånade han och hans bror ihop av byborna. Väl i Kathmandu och tillbaka vid ”Patnan Hospital” måste Dina denna gång själv samla ihop pengar till operationen, viss del av medicin och sjukvårdsmaterial stod sjukhuset för. När du inte har ngr pengar och inte ngn att låna av så finns det inte så mkt val, de bägge bröderna sov på gatan och försökte tigga ihop pengar. När de hade lyckats samla ihop 1200 Nrp(10 nepalesiska rupees=1sek) av de 7000 som behövdes så blev de överfallna och rånade. Nu hade fem månader gått sedan de lämnade byn och de var tillbaka på ruta ett och hoppet var på väg att lämna dem när de för ett år sedan möter Rita och mig vid sjukhuset. Rita gör som hon alltid gör, hon förhör sig ordentligt om vad det är för personer och om de är i behov av BAS hjälp eller inte. Det är endast det mest nödställda som BAS kan hjälpa, vi har tyvärr ännu inte rum eller ekonomiska möjligheter att hjälpa fler än de mest akuta. Rita insåg snart att dessa bägge män var i stort behov av hjälp och de fick komma till härbärget. Här fick de tak över huvudet, en säng att sova i och mat två gånger om dagen. BAS hjälpte dem med de 7000 Nrp som behövdes till Dinas operation och vi hjälpte även hans äldre bror med den vård han behövde.

Som jag sa innan så kommer inte ngn av dem bli helt bra, deras underliv är så pass skadade. De kommer alltid att behöva återkontroller, behandlingar och medicin. Än så länge är det endast i Kathmandu som denna vård finns att tillgå. Det innebär ständiga ekonomiska svårigheter, det kostar både energi, tid och pengar att ta sig till huvudstaden – två dagars vandring och två dagar med buss. Brodern livnär sig på, förutom på familjejordbruket, att väva bambumattor som används vid risförvaring. Inkomst per dag är 40-50 Nrp…inte mkt med tanke på att en halvliter mjölk kostar 20 Nrp! Dina är ännu inte arbetsför och det är hans fru som får dra ett hårt och tungt lass för att familjen ska kunna klara sig.

För att underlätta de ekonomiska bekymren ska BAS fortsättningsvis hjälpa de bägge bröderna med medicinkostnader. De är alltid välkomna till härbärget när de är på återbesök vid sjukhuset i Kathmandu. Dina ska även få en ko av BAS (ca 15 000 Nrp) så att han och hans familj ska komma på fötter igen, tack vare kon kan de själva få bra, näringsrik mat och dessutom inbringar en ko så pass mycket mjölk så att han kan sälja på marknaden.

Dina är oändligt tacksam för all den hjälp han och brodern har fått av BAS och förhoppningsvis kan livet bli lite lättare för dem bägge framöver.

Efter samtalet med Dina känner jag mig både glad och ledsen, ledsen för att olyckor och sjukdomar ska behöva innebära en sådan katastrof för hela familjer, du kan ju tänka dig själv att vara ifrån din familj i nära ett år för att uppsöka vård o att du dessutom har fått tillbringa ett halvår av den tiden sjuk och tiggandes på gatan…

Glad för att Dina idag mår så mycket bättre, att framtiden för honom och familjen verkar ljus. Den värme och den glädje som han utstrålar ger mig en enorm energi, Tack Dina för att du delgav mig din historia!

 

Namaste!

Den 22 februari 2010

Idag ska jag berätta om mitt möte med Thuli Kanchhi och hennes familj.

Thuli Kanchhi är en stark kvinna i 40års åldern, hennes ögon glittrar av liv o hennes leende sprider värme. Vi har inte många ord gemensamt men våra blickar, ansiktsuttryck o gester säger så mycket och på det sättet når vi fram till varandra.

Jag träffade henne och hennes dotter Sirjana första gången för ungefär ett år sedan, hon kom då tillbaka till BAS härbärge efter att ha tillbringat drygt ett halvår i hembyn. Då var det sjukdom och tragisk familjesituation som jag mötte, nu är det helt annorlunda…

Men vi tar de från början, Thuli Kanchhi är i 40 års åldern och har växt upp på den nepalesiska landsbygden, ibland bergen norr om Kathmandu. Hon bodde i den lilla bergsbyn tillsammans med sin familj beståendes av mannen och två barn, en flicka och en pojke. Som så många andra nepalesiska kvinnor jobbade och slet hon hårt för att få ihop till brödfödan, som de flesta andra nepaleser så var de självförsörjande jordbrukare. De ägde en bit jord och ägde en ko och ngr hönor. En dag var hon ute och samlade in gräs till djurfoder då hon skadade sig i benet på en skära. Det blev ett sår som aldrig läkte och tillslut, för ett par år sedan tvingades Thuli Kanchhi att ta sig till huvudstaden för läkarvård. Hon lämnade sin familj och kom för första gången till en stad, till 3 milj. staden Kathmandu och hon hade ingen aning om hur o var hon skulle få hjälp. Hon hamnade vid ett av de stora sjukhusen, Bir Hospital. Här fick hon ingen hjälp, som ensam kvinna utan ngn vän eller släkting i medfölje tar sjukhusen inte emot dig. För att bli inlagd och behandlad vid ett sjukhus i Nepal måste du ha en person som tar ansvar för dig, som en förmyndare som tar ansvaret om det skulle hända patienten ngt, ex vid dödsfall. Thuli Kanchhi blev därför liggandes på en brists i sjukhusets entréplan helt ensam, utslagen och fysiskt väldigt illa däran.

Hon hade dock turen att möta Didi Rita. Tack vare Rita blev hon inlagd på sjukhuset och hon fick den vård som hon så väl behövde. Tyvärr hade Thuli Kanchhi även drabbats av cancer i benet och amputering var enda utvägen. Genom Rita och BAS fick Thuli Kanchhi hjälp med att köpa de mediciner och sjukvårdshjälpmedel som behövdes. När du är inlagd vid ett sjukhus i Nepal så ingår inga som helst sjukvårdsartiklar och du måste köpa allt från läkarens plasthandskar till kanyler och blod. Under rehabiliteringstiden bodde hon vid BAS härbärge. Thuli Kanchhi var dock mkt illa däran och behövde ständig hjälp så hon fick sända efter sin dotter från hembyn. På härbärget har vi ännu inte ekonomiska möjligheter att anställa ngn vårdare, så varje patient måste ha med sig ngn som sköter om dem om de inte klarar sig själva. Duktiga tioåriga Sirjana skötte om sin mor o gjorde sig snabbt hemmastadd på härbärget. Rita förklarade för Thuli Kanchhi hur sjukhussystemet fungerar, hur hon som fattig kvinna av låg kast måste stå på sig o formligen ”slå” sig fram…, med Ritas hjälp har hon åter hittat sin självkänsla och stärkt sitt självförtroende. Hon fick tillbaka sin mänskliga värdighet från att ha legat som ett hjälplöst kolli på ett betonggolv!

Efter ngr månaders behandlingstid var det dags för henne att ge sig tillbaka till hembyn och resten av familjen. Inom ett halvårs tid skulle hon komma tillbaka till BAS och sjukhuset för uppföljning och utprovning av fotprotes.

När Thuli Kanchhi o Sirjana kom tillbaka för ett halvår sedan hade de lämnat sin hemby för alltid, de flydde från en alkoholiserad man/far som misshandlade fysiskt och psykiskt och de såg som enda utväg att försöka sig på en omstart i Kathmandu. Med tungt hjärta hade hon lämnat sin son i byn tillsammans med hans far. Som pojke hade han en helt annan ställning i sin fars ögon. Han fick sin fars hjälp istället för de slag som mor och dotter fick utstå. Nepal är fortfarande ett patriarkalt samhälle där männen är de som styr o innehar all makt såväl inom familjen som i samhället.

Genom BAS fick Thuli Kanchhi o Sirjana den hjälp o det stöd de behövde, de fick bo på härbärget, Sirjana fick gå i skolan och Thuli Kanchhi fick hjälp med en benprotes och en symaskin så att hon kan försörja sig o dottern.

När jag nu möter dem sju månader senare har hela familjesituationen förändrats. Thuli Kanchhi har tillsammans med ngr andra fattiga i liknande situation lyckats att få en liten bit land, tilldelad av staten. När jag idag träffar henne och Sirjana bor de vid floden Manara i slumområdet, det är här de nu äger en bit land. Idag är det bara ett fallfärdigt skjul på den lilla tomten men snart ska det vara ett litet hus här. Hon har idag hjälp av den kyrka som finns på platsen, varje dag får de ett mål mat och de har dessutom lovat att hjälpa dem att bygga ett enkelt hus. Sirjana går nu i den skola som kyrkan bedriver, så hon behöver inte längre få skolgången sponsrad av BAS. Thuli Kanchhi har återförenats med sin man, han har förändrat sig och säger sig ha slutat dricka sprit och slå och än så länge fungerar deras familjeliv igen. Jag säger än så länge och håller alla tummar o tår för att de tillsammans ska få det att fungera, Thuli Kanchhi och hennes man Siriram, tillsammans med sonen Siba och Sirjana. Siriram är skräddare och har övertagit symaskinen, Thuli Kanchhi som lärde sig att stöpa ljus på BAS härbärge ska få ett bidrag av BAS i form av en ljusstöparform och på detta sätt ska familjen få ordning på sin ekonomi och starta om sitt gemensamma liv. Thuli Kanchhi är en otroligt stark kvinna som övervinner alla problem och hinder och hon är tillsammans med sin familj värd allt gott!

 

Mot himmelska höjder!

Den 18 februari 2010

Känslan av att åter få stå på nepalesiska marker är näst intill obeskrivbar. Jag kommer ut i ankomsthallen vid Kathmandus flygplats, jag ser Rita o Ramesh på långt hall o Rita o jag springer mot varandra, sådär som på film ni vet.. Allt går i slowmotion o sen pang världens varmaste kram, tårarna sprutar av lycka o vi marker inte ens att vi står i vägen for alla andra nyanlända, det är först när vakten ryter till oss som verkligheten kommer ikapp…a vilken lycka äntligen ”hemma” igen!!!

Kathmandu omfamnar mig med den galna trafiken, alla dofter, alla färger, avgaser o det härliga myllret av gammalt o nytt i en salig blandning. Nya flashigt vrakiga bilar trängs tillsammans med gatuförsäljarna, kor o getter, hemlösa o valkladda kvinnor. Att komma tillbaka till härbärget igen är verkligen att komma hem,välkända ansikten blandas med nya patienter o den härliga känslan av gemenskap sitter i väggarna. Har hjälps alla att o vi blir som en enda stor familj där medlemmarna skiftar beroende på om ngn för tillfallet är inlagd for behandling vid sjukhuset eller är tillbaka i sin hemby efter slutförd behandling. Människor kommer o går, gamla som unga med olika sjukdomar o problem, den gemensamma nämnaren är att alla lever i fattigdom (under 1USD/dag) o de är i stort behov av BAS hjälp.

Det är ett fantastiskt arbete som Rita o hennes familj gör här. Att få träffa alla dessa människor som BAS hjälper, att få höra deras livshistorier o hur mkt härbärget betyder för dem ger styrka o energi. Så sträck på dig Du som är med o sponsrar BAS arbete, Du gör skillnad för människor har varje dag, en skillnad som manga ggr handlar om liv eller död. Som en doktor sa idag när jag träffade honom på barnsjukhuset, ”tack vare Rita o BAS kan vi koncentrera oss på att behandla och rädda liv. BAS borde McDonaldsfieras, ett härbärge i varje by!

Jag fick idag möjlighet att träffa ngr fantastiskt starka kvinnor, tre kvinnor som alla har fått handikappade barn o pga detta har deras man lämnat dem i sticket. De ställs varje dag inför problem som vi inte ens kan föreställa oss. De måste jobba for att överleva o det gör de med sina barn på ryggen, o då får du föreställa dig små nepalesiska kvinnor (jag är en jätte bredvid dem!) o stora barn, mellan tre o fem år, på deras stackars ryggar. För detta slit tjänar de ca 220 kr per manad o betalar sen 100kr/månad i hyra for ett rum, inte mkt kvar till mat o omvårdnad…ja det talar sitt tydliga språk, dessa kvinnor kämpar o då menar jag kämpar! Dessutom behöver deras handikappade barn mkt omvårdnad som kostar en hel del, i Nepal är det tufft att leva o med ett handikapp är det näst intill omöjligt. Rita och jag funderar som bäst på hur BAS ska kunna hjälpa dessa kvinnor med ratt sorts stod…

Jag ska stanna i detta underbara land fram tom 1 april o under denna tid har vi två större projekt inplanerade. Vi ska hålla en ”Awareness & Health Camp” vid en skola i distriktet Kabre Palanchowk i byn Aapghari, där vi tillsammans med barnsjukhuset Kanti Hospital ska dela ut mediciner till barn. Då ska vi även visa filmen ”My Life” som vi producerade med hjälp av svenska sponsorer förra våren. Filmen ar en del i BAS ”Awareness program”, ett diskussionsunderlag som vi jobbar med tillsammans med barnen i byn. Filmen handlar om en föräldralös pojke som trotsar alla problem o skapar sig ett bra liv. Det andra inplanerade projektet ar att distribuera kläder till fattiga bybor i byn Dhamali, i södra delen av Nepal, i Chitwan-omradet.

Det är så otroligt inspirerande att vara här, energin formligen sprutar o jag känner att jag lever varje sekund!! Nepal är landet där allt är möjligt, har du en ide så får du frågan – ok, när sätter vi igång?!

Sa en energiboost från mig till dig – sätt igång med ditt projekt, sått igång att göra det där som du sa länge drömt om…=)

Varma & Soliga Kramar från Nepal!

Maria Leiner

BAS