Haris berättelse

Hari, 49 år, kommer från en by norr om Kathmandu där han bor tillsammas med sin fru och sina tre barn, 12, 7 resp 2 år gamla. Han kom till Kathmandu för att söka jobb; som lärare är det svårt att året runt försörja en familj. När han en dag skulle tvätta kläder på hotellet där han bodde föll han från hög höjd och skadade sig så allvarligt att han förlorade medvetandet. Hotellpersonal tog honom till sjukhus och lämnade honom där. I 12 dagar var Hari medvetslös och eftersom han inte hade någon anhörig att ta hjälp av (vid all inneliggande sjukvård i Nepal måste man ha sin egen ”sköterska” med sig) kontaktade sjukhuset BAS för att han skulle kunna få omvårdnad under sjuhusvistelsen. Efter en svår ryggoperation (en bröstkota hade krossats och för att rädda nerverna var man tvungen att stabilisera ryggen) blev han liggande på sjukhuset i ytterligare tre månader. Vid utskrivningen hade musklerna förtvinat, känseln i fötterna försvunnit och han hade svåra smärtor i ryggen. Nu, en dryg månad senare har smärtorna och känseln förbättrats men han är i stort behov av att träna upp gångförmågan igen för att alls kunna ta sig hem till sin familj. Genom BAS kommer han, förhoppningsvis gratis, kunna få fysioterapi för att själv få redskap till detta. Troligtvis kommer Hari få stanna ytterligare några månader innan hemfärd kan bli aktuell.

 

Bisals berättelse

Bisal, 8 år, har bott på BAS till och från under sju månaders tid tillsammans med sin mamma. Han kommer från Gorkha-området i västra Nepal, tio timmars resväg från Kathmandu. Hans pappa arbetar utomlands och hans tvååriga lillasyster bor hos morföräldrarna. Bisal blev i sexårsåldern allt oftare sjuk och modern tog honom då till ett lokalt sjukhus. Där opererade man bort de svullna lymfkörtlarna på halsen och skickade hem honom igen. Bisal fortsatte att vara sjuk och först efter att ha sökt på fyra (!) sjukhus fick han ett drygt år senare en blodcancerdiagnos. Den behandlas han nu för på Kanti Childrens’ Hospital i Kathmandu och bor på BAS för att få mat och uppehälle under tiden.

Bisals sjukdom har inneburit stora svårigheter för hans mamma; svärföräldrarna stöttade henne inte i kampen om ekonomiskt stöd till Bisals behandling. Detta är vanligt om man är mor till ett sjukt barn i Nepal, ibland går utfrysningen så långt att kvinnan tvingas välja mellan att lämna bort sitt barn eller själv bli lämnad av sin man.

Kanti Hospital’s cancerklinik kan med hjälp av insamlade pengar köpa in cancermediciner som de varje månad fördelar gratis tills de tar slut. Med hjälp av insamlingar i hembyn och pappans arbete utomlands har Bisal kunnat få de mediciner han behöver utöver dessa. Han är idag en pigg och energisk kille som inte själv verkar alltför bekymrad om sin tillvaro.

Lite annat om vår tillvaro här

Langtang var en fantastiskt vacker men väldigt blöt vandring (vi tajmade cyklon-ovädret)  som rekommenderas varmt till den som funderar på en veckolång nepalesisk trek. Väl tillbaka bland avgaserna tog det inte lång tid förrän vi började sakna den klara luften så i helgen åkte vi till Nagarkot, känt för sina makalösa solupp -och nedgångar. Tyvärr skymde molnen sikten men dagsvandringen nedför kullarna var väldigt fin och mot slutet av turen tog Raj oss med till ett världsarvslistat hinduiskt tempel, Changu Narayan.

På sjukhuset börjar patienterna strömma tillbaka igen men ännu är det enligt läkarna glesare än vanligt pga festivalerna som avlöser varandra i oktober och november. Också här på BAS är det färre patienter än vanligt. Vi har nu två vekor kvar av vår Nepalvistelse. Det kan låta lite men det känns som om en nepalesisk dag rymmer mer intryck än en månad hemma i Sverige!

Volontärerna Julia, Kristina & Sandra