Bas gör skillnad

Dagarna på bas går fort, ofta så tar Rita eller Raj med mig ut för att utforska Kathmandu. Förra veckan följde jag med Rita till hennes systers barnhem och hälsade på alla före detta gatubarn som bor där. Världens goaste ungar! Senare under kvällen berättade Rita några av flickornas historia, det är svårt att förstå och acceptera hur deras vardag kan se ut. Rita har också varit en tålmodig guide runt Kathmandus centrum, spenderade några timmar med mig på ”The palace” museum häromdan.
Raj tog med mig till ett stort event på hans universitet, vi spenderade hela dagen skrattandes med hans vänner. Jag har också fått utforska olika tempel runt stan (hela Kathmandu är proppfullt).

P1150211barnen på Härbarget

P1150196En flicka från Ritas systers barnhem, vill adoptera henne!!!

P1150187tvättmaskiner

P1150144Utsikt från huset

IMG_3834

Imorse pratade jag och Rita med en av pojkarna som precis har flyttat in på Härbärget.
Här kommer lite kort om hans historia:

IMG_3816Han heter Prembahadur Dargi och är 13 år gammal. Han kommer från en värld som är totalt olik våran, även för alla andra här på Härbärget. Han kan varken skriva eller läsa, han har aldrig gått i en skola under hela sitt liv. Prem växte upp i Ramichaip district, i en liten by mitt i djungeln vid namn ”Hilieria”. Dit går inga vägar, så när han skulle ta sig till Kathmandu fick han först gå igenom djunglen i 8 timmar.

När Prembahadur var runt 6 år gammal blev hans pappa sjuk, vilket ledde till att deras mamma lämnade dem. Kvar i hushållet var Prem, hans lillebror som bara var 1 år gammal och hans sjuka pappa. Mamman gifte om sig och försvann ifrån deras liv. Ett år senare så blev barnen sorgligt nog av med sin pappa också, hårt jordbruksarbete och vad som troligtvis var tyberculosis går inte hand i hand.
De små pojkarna var nu föräldrarlösa, en faster i byn hjälpte dom så gott hon kunde, men pojkarna fick bo kvar själva i deras fars hus. Prembahadur hade nu ansvaret för sig själv och hans bror. Han gick ut i djungeln på dagarna och samlade gräs som han kunde byta med byborna mot ris eller annan mat. De levde såhär i 3-4 år, två små pojkar. Mitt i Nepals djungel finns inte socialen, här gäller starkast överlever.
För cirka två år sen, när pojken var 11 år gammal, började han känna sig svag och hade en oförklarlig smärta i magen. Sakta men säkert gick han ner i vikt och kunde inte längre jobba på som förut. Men Prembahadur fortsatte att kämpa på tills en dag för några månader sen då smärtan tog över, han kunde inte längre arbeta och hade svårt för att få ner mat i magen.
En bekant man i byn erbjöd sig tillslut at hjälpa pojken, de lämnade brodern hos pojkarnas faster och begav sig mot Kathmandu. 8 timmars gång och 10 timmars bussresa senare var de framme i storstaden och hittade till ”Teaching hospital”, sjukhuset som ligger precis bakom BAS.
Mannen som tagit med pojken till Kathmandu sa sedan till honom att gå runt utanför sjukhuset och tigga till sig pengar till en undersökning, sen försvann han. Prem sov på gatan i ungefär två dagar, tills två kvinnor la märke till honom.
Kvinnorna tog med honom hit till BAS och resten är historia, nu har han en tillfällig säng här och jag ger honom medicin mot tyberculosis varje morgon. Han är konstant orolig över sin lillebror, om vi kan ska vi försöka hämta hit honom. Förhoppningsvis kan vi också hitta ett barnhem och en skola åt dom. Bas gör skillnad.

Daniela