Volontären Lisa om födelsedagsfirande, handelsblockad och inspirerande nepaleser
Onsdagen den 30 december,
En sen födelsedagshälsning från BAS-huset!
Den 25e december fyller barnen på härbärget år, eftersom man inte vet när deras födelsedatum infaller. Vi spenderade förmiddagen uppe på terassen, alla barn fick nya kläder och godsaker att äta. Det var riktigt mysigt och alla kunde vara med och fira eftersom skolbarnen hade ledig denna dag. Trots att det blir kallare och kallare för varje dag mår alla barnen bra, och det är riktigt mysigt att spendera dessa soliga vinterdagar på BAS-huset. Kathmandu är så hemskt vackert under dessa veckor, dimmiga morgnar som övergår i strålande friska dagar. Och det är inte för inte som luften är så frisk och ren, bristen på bränsle har sina små fördelar. Det känns inte riktigt som att det är vinter eftersom det kan bli uppåt femton grader om dagarna, även om nätterna kan bli riktigt kalla. Eftersom husen här inte är lika isolerade som de hus jag är van vid förundras jag över hur kallt det kan vara inomhus. Men det är bara att klä sig efter väder, eller rättare sagt efter temperatur.
Även om jag personligen inte märker av det slår handelsblockaden hårt mot landet. Det värsta är hur det har påverkat priserna på sådant som människor verkligen behöver. Till exempel eftersom gasol i princip är omöjligt att få tag i om man inte betalar hutlösa ockerpriser, har efterfrågan på ved skjutit i taket och priset har höjts upp till sex gånger på vissa ställen. Detta gäller allt från mat till djurfoder och material, alla priser har stigit gentemot vad de brukade kosta kosta för tre månader sedan. Det är hjärtskärande att tänka på hur detta påverkar samhällets mest nödställda individer. Rita och Ramesh berättade för mig om den tidigare blockaden som ägde rum 1989 till 1990 som varade i femton månader! Men man kan inte jämföra då och nu, idag lever folk på ett helt annat sätt än de gjorde för tjugofem år sedan. Idag är människor mer beroende av en fungerande infrastruktur, att el finns tillgängligt och färre är självförsörjande på det sätt man var då. Elen och avsaknaden av trafik är det enda jag märker av i min vardag. Och ibland ställer det till med problem på härbärget eftersom el behövs för att till exempel för att pumpa upp vatten till vattentanken. Finns det ingen el får man plocka fram sin rådiga sida och försöka jobba med det man har. Det som gör mig så förvånad och imponerad är hur personerna i landet hanterar situationen. Jag ser ingen frustration eller ilska, vilket hade varit min första reaktion om något som detta hade hänt hemma. Det är inte tysta och accepterande heller utan utför protester och andra aktioner för att få medialt och politiskt gehör. Men när detta inte bär någon frukt hos politikerna är det bara att försöka få vardagen att fungera med de få medel man har tillgängliga. Det är beundransvärt att se, styrkan hos nepaleserna är minst sagt inspirerande.
Jag bifogar även en artikel som på ett bra sätt lägger fram hur blockaden praktiskt påverkar landet.
Hälsningar Lisa, volontär på BAS härbärge i Kathmandu
