BAS nu och i framtiden – kort intervju med familjen Kharel

I Sverige sker mycket av insamlingsarbetet via sociala medier – hur arbetar BAS Nepal med donationer till härbärget?

Insamlingar och att söka donationer sker inte via sociala medier i Nepal – det är iallafall inte vanligt och vi har inte arbetat så. Information om vår verksamhet och våra behov sker muntligen – via folk som känner till oss eller som besöker härbärget. Vi har några enstaka kontakter som bidrar med pengar med jämna mellanrum – en eller två gånger per år  – men det är inte många. I de flesta fall donerar folk här kläder eller mat, inte pengar. Eller kanske en festmåltid när en patient fyller år eller firar något särskilt. 

Är det privatpersoner eller företag som skänker pengar? 

Oftast är det privatpersoner, men det har funnits undantag. Donationer till verksamheten är generellt få och det rör sig inte om några stora summor. 

Hur skulle du säga att er finansiella situation ser ut? Finns det några pressande behov just nu?

Vår finansiella situation är ok just nu. Såklart hade vi kunnat hjälpa ännu fler men just nu hjälper vi så många som våra tillgångar tillåter. Vår största sponsor, BAS in Sweden, bidrar månatligen och även några mindre donatorer lokalt i Nepal. På lång sikt vill vi se vår organisation här i Nepal växa, och vi vill också arbeta med flera sätt att finansiera verksamheten utöver donationer. Ett exempel är farmen, Karesa Bari, som vi nyligen omvandlat till ett kommersiellt företag och som vi hoppas ska generera vinster att investera i BAS Nepal.

Samarbetar ni med någon annan hjälporganisation i Nepal? 

Vi samarbetar med de statliga sjukhusen här i Nepal, mest med T.U Teaching Hospital och deras överläkare. Vi har också en god relation med socialnämnden (Social Welfare Council) och barnavårdsnämnden (Central Child Welfare Board) som inkluderar oss i seminarier och diskussioner kring socialt arbete. Vi har också nära förbindelser med andra organisationer som liknar vår – till exempel National Disable Fund Physical Rehabilitation Center (https://www.ndfund.org.np/). Tillsammans med både myndigheter och organisationer kan vi formulera vilken hjälp som behövs, arbeta gemensamt mot samma mål och planera för framtiden.

Har ni noterat några större förändringar sedan starten 2001?

2017 åkte vi [Rita och Raj] till fem “zonal hospitals” för att tala med sjukhusadministrationen om behovet av en verksamhet som BAS hos dem. Samtliga ansåg behovet vara extremt stort. För tio år sedan var oförmågan att hitta boende ett mycket stort problem för patienter från avlägsna, lantliga byar.  De hade helt enkelt inte råd och många av de som ändå kom till sjukhusen avbröt och åkte hem, eller hade inte råd att komma tillbaka för uppföljning.

Nu, efter många års hårt arbete, känner läkarna i Kathmandu till oss och de skickar ofta hit sina allra fattigaste patienter. De som hamnar hos oss slipper sova på gatan, de får mat och de får hjälp med att navigera det krångliga vårdsystemet. Det här kanske inte är jättestort om man ser till hela systemet i Nepal – men det är en signifikativ hjälp för den mest marginaliserade och mest utsatta delen av befolkningen. Vad bättre är – patienter som åker hem till sina byar berättar för andra om oss och uppmuntrar dem att faktiskt göra resan till Kathmandu. De svårt sjuka som tidigare inte haft råd eller vågat åka kommer hit nu eftersom de sett sina grannar få hjälp och de litar på att BAS kommer att stötta dem. 

En annan förändring vi har sett de senaste åren och är mycket glada för är så kallade “health camps”. Eftersom vården i huvudsak är koncentrerad till städer så har statliga sjukhus börjat åka ut till avlägsna byar för att diagnostisera och hjälpa. Upptäcker man svåra sjukdomstillstånd remitteras patienterna till Kathmandu och om en patient inte har råd att åka eller ingenstans att bo hänvisas de till oss. Så numera får vi patienter direkt från landsbygden – istället för att de plockas upp från sjukhusen här. En mycket positiv utveckling som minimerar stress och misär för de mest sjuka, och motiverar dem att faktiskt våga göra resan. Många gånger är deras behandlingar också subventionerade av sjukhusen och eftersom de får gratis kost och logi på BAS så får de nödvändig vård till en minimal kostnad. Det här är mycket betydelsefullt för de allra fattigaste.

Hur har den pågående pandemin påverkat ert arbete?

Covid-19 har haft en stor påverkan på den dagliga driften av BAS men också på våra framtidsplaner. Vi hade för avsikt att lägga grunden för ett nytt projekt: ett separat hem för människor med funktionsnedsättningar som vi hoppades kunna starta och bygga  tillsammans med kommunen. Ett politiskt beslut försvårade processen och med covid-19 har den nu bromsats helt. Det måste erkännas att idén om att samarbeta med stadsdelsnämnden verkar långsökt, men vi har inte gett upp.  

Ni har ganska nyligen tagit över jordbruket – vilka är era långsiktiga mål där och kommer farmen fortsätta fungera som ett sorts halfway-house för patienter från härbärget?

Ja, vi har tagit över ägandet av farmen. BAS skrev på ett fem-års-kontrakt med markägaren precis innan den stora jordbävningen. Nu när kontraktet löpte ut i år ville han femdubbla hyran. Det är inte pengar BAS Nepal kan betala så vi, som familj, beslöt oss att istället försöka driva jordbruket kommersiellt. Vi har registrerat ett företag – Karesa Bari – som betyder Köksträdgården – och har ett nytt kontrakt på fem år. Det långsiktiga målet är att fokusera på produktion och försäljning av komjölk, honung, curry och kryddor till te. 

Just nu bidrar jordbruket med grönsaker och mjölk till härbärget men också ett större och större överskott som säljs på marknaden. Förhoppningsvis ökar produktionen och försäljningen så pass att vi genererar en bra vinst som ska användas till att hjälpa BAS att expandera.

Och ja, farmen kommer även fortsättningsvis användas för att hjälpa patienter att återhämta sig och också fungera som arbetsplats för medföljare till patienter som vill tjäna lite extra pengar under behandlingstiden. Pengar som kommer väl till pass när extra eller förlängd vård är nödvändig.  

Hur ser planerna ut för BAS de närmaste 3-5 åren? 

De närmaste 3-5 åren är vår stora plan att upprätta ett hem för människor med funktionsnedsättningar – cerebral pares, autism, downs syndrom. Hemmet har som målsättning att erbjuda långsiktigt boende för de som behöver det, tillgång till medicinsk och terapeutisk hjälp, utbildning och yrkesmässig träning. 

Helst vill vi samarbeta med kommunen och förhoppningsvis kunna få en bit mark. Vårt ansvar skulle vara att bygga huset och driva verksamheten. Det finns flera anledningar till att vi verkligen vill få till ett samarbete med det lokala styret:

1. Att få staten att inse att det är dess ansvar att skydda och ta hand om våra funktionsnedsatta medmänniskor på lång sikt. Det är möjligt om vi startar smått, på kommunnivå. 
2. Att skapa ett dagcenter för funktionsnedsatta som bor med sina familjer och erbjuda dem träning och att utveckla färdigheter så att de känner sig delaktiga och starka. 
3. Att sakta få möjlighet att duplicera konceptet in andra kommuner
4. Att säkerställa verksamheten finansiellt genom långsiktiga bidrag från kommunen 

Som vi berättade tidigare så var vi nära ett samarbete, men i sista stund gick det i stöpet av politiska skäl. Och just nu är det svårt att dra igång projektet igen, men vi har inte gett upp. Om vi inte får till ett samarbete så kommer vi att försöka hitta alternativa vägar att bygga detta hem för långsiktig vård och rehabilitering av människor med funktionsnedsättningar. 

En andra utveckling vi ser är att bidra till förbättringar inom psykisk hälsa. Nepal ligger långt efter i vård av mentala hälsoproblem. En av tre lider av någon sorts psykiska problem och över 90% av de som behöver hjälp har inte tillgång till vård. Även om en patient skulle ha råd att betala för vård har Nepal bara 0,22 psykiater och 0,06 psykologer per 100 000 invånare. Shamanism är fortfarande det vanligaste sättet att “behandla” psykisk sjukdom i Nepal.

Rekha har nyligen påbörjat en utbildning inom rådgivande psykologi och vi har börjat förstå hur nära kopplade psykosociala frågor och psykiska problem är i vårt kollektivistiska samhälle.  Och hur professionell rådgivning kan stärka människor och deras sätt att tänka. Efter jordbävningen 2015 blev det tydligt hur viktigt terapi är, och hur långt efter vi är inom detta område. Situationen med covid-19 har ytterligare förstärkt detta och landet kräver att detta uppmärksammas på statlig nivå. Regeringen arbetar med att utforma ett regelverk som tvingar bland annat skolor att anställa en kurator.

BAS är såklart en väldigt liten enhet som har liten påverkan på den nationella agendan rörande psykisk hälsa. Men vi kan absolut vara med och påverka och stötta från gräsrotsnivå. Kanske genom att på olika sätt att höja medvetenheten om problematiken, driva kampanjer eller andra aktiviteter på lokal nivå. Genom att synliggöra psykosociala frågor, hur dessa kan påverka vår hälsa, vad terapi är och hur människor kan få professionell hjälp istället för att vända sig till en shaman. Just nu vet vet inte vad vi ska göra, hur vi ska göra det och när. Men det är glasklart att vi måste göra något!

Saga, Raj och Rekha, oktober 2020