Barnen hos BAS

Bland barnen som bor permanent på BAS har sex av dem svåra funktionsnedsättningar.

Santi har autism och levde tidigare på gatorna, stjälandes mat och rotandes i soptunnor. En dag blev hon påkörd av en motorcykel och sjukhuset kontaktade Rita. Upprepade försök har gjorts via media för att få kontakt med hennes biologiska familj, utan framgång. Santi har fått sitt namn och ett nytt hem på BAS. Hon pratar inte (Santi grymtar och nynnar sig fram på ett härligt sätt), men förstår uppmaningar. I december ska hon få gå på ett träningscenter för autistiska barn för att utvecklas ännu mer.

 

 

 

 

 

Kanti och Salina delar säng och de är två små charmtroll. Barnen på BAS matas med en risblandning på morgonen, och volontärer får hjälpa till. Det är inte helt lätt att mata barn, särskilt inte när de ligger i sängen.. Eftersom barnen inte kan prata är det svårt att veta hur mycket de förstår, men de hänger med på en hel del! När jag tappade en hel sked ris i ansiktet på Salina skrattade både hon och Kanti så att de kiknade. Likaså gapskrattas det varje gång någon av dem hostar och sätter ris i min panna.
Jag fotade Kanti, som oftast ler, när jag visade henne fotot vred hon sig av skratt:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sanjok förstår i princip allt på nepalesiska och kan gestikulera för att visa vad han vill. Han har en CP-skada och blev lämnad i sjukhusets entré, trots att han inte var sjuk. Rita tror att han tidigare bott med sin pappa, ty första tiden på BAS var han djupt olycklig, skrek oavbrutet ”pappa” och vägrade äta. Han tyckte också att det var hisnande kul med foton och letar nu febrilt efter min iPhone när han ser mig.

Dessa barn, förutom Santi, kan inte gå och inte prata. De är sängliggande och blir matade, bytta på och badade. De har alltså inget särskilt spännande liv utifrån sett. Men skolbarnen och de vuxna som bor här leker med dem, de får kärlek, omtanke och de skrattar ofta och hjärtligt. De har ett hem här, och de är trygga. Som jag tidigare skrivkt hittades tre av dem av Rita i ett mörkt, ensamt och igenbommat rum på sjukhuset, där de legat i flera år!

Vart skulle de vara idag om de inte fått komma till BAS? Som Rita säger: ”Where are their human rights in Nepal? They also have human rights!”

Santi, Sanjok, Kanti, Salina, Sangita och Sumit har haft tur! De är så fina, och det skär i hjärtat vid tanken på hur många liknade barn som lämnas hjälplösa ute i världen.

Hälsningar från volontär Nina