Ögonvittnesskildring från dagen jordbävningen slog till

Här berättar Raj Kharel om sin egen upplevelse av jordbävningen den 25 april.

25 april 2015

Det var en vanlig kall lördag, folk betedde sig som vanligt fram till 11.57 då allt började skaka. De flesta var hemma med sina familjer, andra arbetade på fälten, och bara några få var på jobbet eftersom det var lördag – en ledig dag. Jag var på en buss, på väg från Kalanki till Maharajgunj. Just i höjd med Swoyambhu, aptemplet, började hela bussen skaka. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret och såg att alla motorcyklister tappade balansen och föll på vägen. Allt stannade, bussarna, motorcyklarna, på ett ögonblick var gatan full av gråtande människor i panik. Snart hörde jag någon säga att Kathmandus Durbar Square fallit till marken och att det nio våningar höga tornet Dharahara, ett historiskt monument, också fallit och dödat alla människor som fanns i det och runt det.

Jag bestämde mig för att gå hem. När jag nått Balaju såg jag en person komma springande, våt av blod, ropande att minst 200 personer dött i Balajus industriområde. Marken skakade hela vägen hem. Jag såg många lutande byggnader, på väg att falla. Nepal hade hamnat i en kris på en sekund.

Det är nu ungefär tio veckor sedan den första jordbävningen drabbade Nepal. En jordbävning som kommer att bli ihågkommen som en svart dag i Nepals historia; när allt på ett ögonblick förändrades för en lång tid framåt. Experter världen över lär sig mycket av jordbävningen, men för landet och dess invånare är den en enorm katastrof. Statistiken, som den ser ut i dag. säger att:

Över 8 500 personer dog.

Över 23 000 personer skadades.

2,8 miljoner människor förlorade sina hem.

297 000 hushåll skadades.

575 skolor totalförstördes.

14 av distrikten är allvarligt påverkade, med all mänsklig närvaro helt utraderad på många platser.

Enligt experterna kunde den här sortens jordbävning orsakat mycket mer förstörelse än vad den faktiskt gjorde. Det är hjärtskärande att se människor som förlorat sin familj, sitt hem, sina boskap, sitt liv, allt. Ingen kunde förutse vad som hände, men vi är tacksamma för att naturen i sin nåd valde dagtid och inte nattens mörker, den lediga dagen och inte en den myllrande arbetsdagen. Det förminskade den potentiella katastrofen många gånger om. Hade det varit en arbetsdag är det svårt att ens tänka sig hur mycket värre statistiken hade sett ut. De 575 skolorna som var tomma den dagen hade begravt tusentals barn i rasmassorna.

Vi vet att alla förluster inte kan ersättas, men alla är fast beslutna att bygga upp Nepal igen. För att göra det måste vi se saker från den ljusare sidan, och trösta oss med att det finns goda möjligheter att bygga upp Nepal snabbt igen, genom att fokusera på turismen. Undersökningar har bekräftat att den internationella flygplatsen i Kathmandu, liksom 80 procent av hotellen, är säkra.

Utanför Kathmandu är bara en av tio nationalparker påverkade av jordbävningen.

Bara två av tjugofem vandringsleder är påverkade.

Bara fyra av åtta av UNESCO:s världskulturarv är påverkade.

Och, ännu viktigare, vi har alla viljan och styrkan att stå upp.

Nepal har viljan och styrkan att resa sig.

Raj Kharel

Du kan bidra till återuppbyggnaden av Nepal, genom stödja BAS arbete för fattiga och sjuka.

Alla gåvor gör skillnad.

BAS Swish 123 562 72 45

BAS Bankgiro 434-9866

BAS Handelsbanken Kontonummer: 6757-754400522