Över 100 dagar av lockdown i Nepal har passerat. Dagar av landsomfattande rädsla och politisk oro. Dagar av stress, frustration, radikalt minskad inkomst för landets fattigaste och i många fall en absolut förlust av densamma. Depressioner och en markant ökning av självmord som en direkt följd. Landets nästan totala nedstängning har partiellt lyfts och affärer är öppna, människor får röra sig ute och fordon får ta sig runt i Katmandu efter ett särskilt schema. Nu gäller det här, precis som i andra länder som öppnar upp, att befolkningen fortsätter följa säkerhets- och hälsoråd för att förhindra fortsatt spridning av smittan.
På BAS arbetar vi dagligen för att skapa en miljö där våra boende på ett säkert sätt kan interagera med varandra och öppet samtala om problem och farhågor. Att lyssna med empati och att tala om problem läker sår och skapar framtidstro trots långa behandlingstider, begränsade tillgångar och den allmänna oron. På härbärget möter vi också tidigare boende som nu hamnat i ekonomiskt trångmål. Denna månad fick vi bland andra besök av Laxmi Reuli som bodde hos oss för sex år sedan tillsammans med sin man Kim Lal Reuli. Kim Lal arbetade i Malaysia för att försörja sin familj (ett mycket vanligt försörjningssätt i Nepal – ca 26,5% av landets BNP består av pengar som skickas hem av utlandsarbetande nepaleser) när han drabbades av njursvikt. En transplantation var nödvändig och Kim Lal kom till oss tillsammans med Laxmi och deras två små söner. Då 22-åriga Laxmi skulle donera en njure. Transplantationen blev inte helt lyckad och Kim Lal är beroende av dyra mediciner för att överleva. Den lilla familjen fick arbete och boende på vår farm under ett år och hjälp med allt sjukvårdsrelaterat. Ett år för lugn och stadig rehabilitering. Kim Lal fick sedan arbete som vakt, Laxmi som städerska på en resebyrå och tillsammans med två andra familjer kunde de hyra en liten bit land där de bor i ett skjul samt odlar pumpa och majs. Ett tufft liv i vanliga fall men som situationen är nu har båda föräldrarna förlorat sina jobb och familjen har inte så att det räcker ens för sina basala behov. Mat och livsavgörande mediciner saknas. Av BAS har familjen fått stöd i form av ris och baljfrukter och Jenny, vår styrelseledamot bosatt i Katmandu, har personligen hjälpt familjen med mediciner för en månad. Men de och många andra behöver fortsatt hjälp i denna extrema situation.
Hjälp oss hjälpa. Varje litet bidrag är avgörande. Vi sänder donationer varje månad till Katmandu.