Tandborstprojektet

Här kommer en berättelse från Ville och Anja som arbetar som volontärer i Nepal.

” Tillbaka från ett lyckat tandborsteprojekt som blev aningen jobbigare än väntat. Klockan fem på fredagsmorgonen var det väckning för att först åka till Rita och Ramesh för en stadig frukost inför den stundande vandringen som förmodades ta ca 5-6 timmar. Målet var att nå en skola som Rita valt för att den ligger så pass långt ifrån civilisationen så personer utifrån inte besöker den så ofta. Anja och jag hade samlat ihop ca 300 tandborstar och hon hade dessutom fått ihop pengar till tandkräm från snälla personer på sjukhuset hon jobbar och som hon känner. Utöver detta så passade Rita på att köpa in närmare 1000 skrivböcker som skulle överlämnas till dem. På skrivböckerna fanns information om hur man lever ett hälsosamt liv. Vid vilka situationer man bör uppsöka läkare och annan information på nepali, så vi vet inte riktigt vad hon skrev dit. Det står åtminstone att man ska borsta tänderna två gånger om dagen. Tror jag… Men nyttig information förhoppningsvis. Klockan halv 8 lämnade vi Kathmandu och åkte i Ramesh bil fullastad med skrivböcker, tandborstar och tandkräm. Efter två timmars bilfärd var det dags för vandring. Men på grund av mängden skrivböcker och tandkräm skulle våra två porters bli tvugna att bära väldigt mycket. Det visade sig här att vandringen skulle ta 6 timmar i portertakt och inte ens de var så sugna på att bära mängden saker så vi försökte hitta en jeep som skulle ta oss upp halva biten. Det misslyckades, vilket jag och Anja var glada för. Lite vandring var ju vad vi var ute efter, inte kan man ju fuska genom att åka jeep halva vägen. Dock blev vi tvugna att lämnade en del av skrivböckerna vid parkeringen som våra porters skulle bära. De tog 30 kronor var för att bära upp skrivböckerna och tandkrämen. Jag och Anja bar tandborstarna samt våra egna saker, Ramesh en ryggsäck med filtar och Rita dagens tidning.

När vi väl började vandra åkte klädesplagg efter klädesplagg av, det var väldigt varmt och ansträgningen hög. Dock njöt vi av att faktiskt vara påväg. Det var ju detta vi väntat på att få vandra i bergen. Många småpauser och mycket mycket choklad gjorde att vi orkade. Efter 2,5 timmars vandring berättar mötande att de väntar på oss i byn och att maten håller på att tillagas. Det är inte varje dag det kommer främmande till den lokala restaurangen. Vi trodde nu att vi gått halvvägs, men så var inte fallet. Mycket svettiga och lagom trötta fylldes magarna med Mr Dahl-Bhat, som är standard måltid nummer ett. Ris och blomkål. Efter många Namaste och hallo, det verkade som hela byn samlats för att möta oss, ca 15 personer, vandrade vi vidare med förhoppning om att det skulle vara 3-4 timmar vandring kvar. Det kändes inte omöjligt efter den goda Dahl-Bhaten.

Vi gick och gick och kom högre och högre upp vilket vi uppskattade för med höjden försvann också värmen. När vi kommit upp på en kulle kom nästa och nästa.. Det tycktes inte ta slut, men omgivningen gav energi och de snötäckta bergen kändes så nära, men var nog långt borta. Nyfikenheten för vad som komma skall gjorde att man för stunden glömde bort tiden. Men med solnedgången började nervositeten växa, många tog det coolt, men jag och Anja var rädda för att stuka fötterna i mörkret. Jag trodde pannlampan skulle ligga i ryggsäcken, när vi lämnade härbärget gick jag in en extra gång på mitt rum för att se om den skulle ligga bredvid min säng, såg den inte och antog att den var nedpackad. Men uppe på berget så kunde jag inte hitta den ryggsäcken och när vi kom tillbaka till härbärget låg den ju där bredvid sängen synligt. Enda gången jag verkligen skulle ha behövt den och jag glömmer den. Så vandrade med nokiatelefonens strålkastarljus istället. Med mörkret kom stjärnorna, hela himlen var täckt av dem, luften fräsch och tystnaden fanns där så länge ingen pratade. Efter ca 10 timmars vandring kom vi fram till en byggnad, Anja frågade lärarna om det var deras toaletter, det var det inte. Lärarna förklarade för oss att det var deras skola. Den vi skulle besöka dagen därpå för att dela ut vårt material. Vi gick förbi skolan och kom till lokala byn som låg i närheten. Lagom trötta i kropp och huvud ordnades det en välkomstceremoni för oss.

Det bjöds på lokal kyckling och ”nepali pani” ”nepaliskt vatten”, det riktiga namnet är Rocksy. Nepaliskt hembränt. Det hembrända satte fint i kistan och värmde kroppen som var lite frusen. Männen betedde sig som 16 åringar som dricker utan föräldrarnas tillstånd. Föräldrarna är i detta fall frun. Kycklingen smakade väldigt gott och potatisen likaså. Men tyvärr förstördes min måltid av en hel chili. Den var så stark så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, fingarna började darra och tårna levde sitt eget liv och svetten rann som i början av dagen. Lärarna skrattade gott, men jag blev tvungen att lämna resten av min mat. Efter det gick vi alla till kojs.

Efter en hyfsad natts sömn på något som kunde varit en spånskiva åt vi frukost och begav oss till skolan. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, lite trött i benen, men annars kändes det bra. Vid skolan väntade många elever, som tagit sig dit endast för våran skull eftersom det var lördag och ingen skoldag. Alla barnen hade tagit med en blomma var som de gav till oss. Nepals nationalblomma som även finns i norden. Vi tog bilder och lärarna presenterade oss och förklarade varför vi var på besök. Jag och Anja visade hur man borstar tänder, med hjälp av en tolk berättade jag hur man ”ska” göra. Förlåt mamma men jag glömde bort det riktiga sättet, men hittade på något som kändes bra. Alla tänder kom med i alla fall och insida som utsida. Hoppas det duger. Efter detta delade vi ut två skrivböcker, en tandborste och tandkräm till alla barnen. Alla verkade nöjda, kanske lärarna allra nöjdast. Jag och Anja kände att vi fullbordat vårat uppdrag men såg inte framemot vandringen hem, den skulle bli lika lång men neråt istället, vilket är naturligt när man gått uppåt dagen före och ska återvända hem.

Vandringen var nu inte lika spännande utan kändes mest som en transportsträcka. Efter ca 6 timmar och ett toabesök i skogen i mörkret och en herreman som sa något på nepali när jag steg ut ur skogen två kilo lättare nådde vi bilen.

Vi var alla stolta över att ha klarat av detta. Anja kände hur musklerna hade växt och sa att hon nu är i form och redo för vilka äventyr som helst. Hur Rita klarade av denna vandring är ett frågetecken för mig. Efter första backen trodde jag hon skulle stupa, för varje steg hon tog såg jag hur målet att nå skolan samma dag krossas bit för bit, men hon knegade på i samma tempo och var nog väldigt nöjd med sig själv när vi väl kommit upp och ännu nöjdare när vi kommit ner igen.

Det kändes bra att få göra något så konkret som att föra upp saker till barnen, att med egen kraft och vilja ge det från våra händer till deras. Så vi är väldigt glada att vi fick göra detta projekt med Rita och Ramesh.”

Ville och Anja