BAS – Sida 6 – BAS in Sweden

Vi ses Tak bahadur

Den här texten är svår att skriva, Tak bahadur finns inte längre hos oss. Många har fått lära känna och berörts och rörts av denna kille och han lämnar en stor saknad efter sig, hos sin familj Kali, Durge och Deepa och hos hela härbärget och BAS. Tak bahadur blev 19 år gammal och kämpade mot sin sjukdom in i det sista och somnade slutligen in på härbärget i sin egna säng.

Tak bahadur var en klurig konstnärlig fixare som alltid hade projekt på gång. När det blev för varmt i sovrummet konstruerade han en egen motordriven fläkt och när det i huset behövdes tekniskt kunnande var det Tak bahadur som fixade och trixade fram lösningar. Han kunde sitta i timmar och dagar och måla på sina detaljerade teckningar och målningar. Han kunde det mesta om djur och natur och berättade hissnande historier från uppväxten på den nepalesiska landsbygden, äventyr bland ormar, noshörningar och tigrar. Han var en fenomenal drakflygare och fick drakarna att nå oanade höjder från härbärgets takterrass i Kathmandudalen. Och det är få som kan göra momos (nepalesiska dumplings) som Tak bahadur, mums vad de smakade gott!

Tack för alla fina stunder, Vila i frid Tak bahadur, vi ses…

Rita och Ramesh Kharel i den skånska myllan

Så kom då äntligen den stora dagen och i lördags kväll landade våra långväga gäster i den skånska myllan.

Sverige visar sig från sin bästa sida och välkomnar Rita och Ramesh med strålande sol och ljuvligt försommarväder.
Första dagarna har erbjudit picknick i de gröna, lunch med volontärer och vänner, spontanmöten av kändisar på stadens gator och dessutom studiebesök vid Skånes universitetssjukhus.

Läkaren Charlotta Wenzelberg var för fyra år sedan på besök hos BAS i Nepal. Charlotta blev då guidad i det snåriga nepalesiska sjukvårdssystemet och nu fick hon tillfälle att visa Rita och Ramesh runt vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.
Rita och Ramesh reflektioner efteråt är att den stora skillnaden är att det inte här görs någon uppdelning på fattig eller rik patient; att alla behandlas lika oavsett hur mycket pengar du har eller vilken samhällsklass du tillhör, att du kan inte betala dig till ett eget VIP-rum eller snabbare operation, att du blir insläppt och behandlad även om du är fattig och inte har med dig en ”care person” som krävs i Nepal och att du inte ens behöver vara svensk medborgare…
Rita förvånas över att alla betalar en och samma avgift på akuten och att det sedan inkluderar alla nödvändiga undersökningar hur dyra de än må vara. Att det finns fikarum för patienterna på avdelningarna – lite skillnad mot de skitiga golv som de nepalesiska patienterna hänvisas till.
Såklart är skillnaderna oändliga i system och faciliteter och Rita och Ramesh omnämner sjukhuset som ett femstjärnigt hotell. Men Rita och Charlotta konstaterar också att läkarkompetensen är densamma i Nepal och Sverige och likaså de flesta av patienternas åkommor.

På torsdag arrangerar BAS en knytis-picknick i Malmö då alla som vill får komma och träffa Rita och Ramesh. Vi möts upp i Pildammsparken, på ”Tallriken” (hitta hit!) vid kl 13. Ta med en filt, mat&dryck – varmt välkomna!

Till helgen bär det iväg mot Småland och nya äventyr bland skog och sjö!

Upeshs njurar återhämtar sig på härbärget

Upesh Sintar och hans pappa gick i sex timmar för att komma till en plats där de kunde ta bussen till Kathmandu. Redan för 4 år sedan togs i dag 12-årige Upesh till det lokala sjukhuset för att se vad som orsakade att hans ansikte, mage, händer och ben svullnade upp. Medicinen han fick där hjälpte tillfälligt, men svullnaderna kom tillbaka när behandlingen var över.

När Upesh fick blod i avföringen och började kräkas tog hans pappa honom till Kanti-sjukhuset i Kathmandu. Där konstaterade läkarna att han har njursvikt. Nu får han behandling och bor på BAS härbärge under tiden. Hemma i Saldhara i centrala Nepal väntar mamma, två systrar, två bröder och en farbror på att han ska komma hem. Familjen är lantbrukare.

Härbärgets gröna tak

I en stad som Kathmandu låter man inga ytor gå till spillo. De platta taken kan användas till mycket. Tvätt, matlagning, vardagsrum, matsal. Taket på BAS härbärge gör dessutom verksamheten under det miljövänligare, och billigare att driva. Nyligen installerades solpaneler.

Solpanelerna har kunnat köpas in och installeras tack vare donationer.

Taket utnyttjas också för mer lågteknologiskt miljöarbete. I solen och värmen går det utmärkt att odla chili, tomater, sallad och koriander.

Tack för ett förtjusande år 2013

Ett ödmjukt och varmt Tack till alla er som har gjort 2013 till ett bejublat BAS-år!
Tack vare ditt stöd i form av volontärarbete på plats i Nepal, finansiellt stöd, bidrag i form av energi, pepp och kärlek, ideella insatser från när och fjärran så har BAS kunnat verka så som önskat är; som samhällsbyggare med ambition att påverka långsiktigt för det framtida Nepal och som skyddsnät för dem som behöver hjälp just i detta nu – sjuka, gamla, barn med funktionsnedsättningar…

Namaste 2014 =)

Fönster för framtiden

Medan vi stökar inför jul pågår inredningen av BAS härbärge i Kathmandu för fullt. Delvis tack vare vårt julstök. För det är med hjälp av pengar från julmarknader och julgåvor från privatpersoner och företaget Centerlöf & Holmberg som det inom kort kommer att finnas ett stort funktionellt kök för härbärgets alla boende. Tack vare bidrag från Rotaryklubben Gamla Sta´n i Eksjö kommer det att finnas än mer solpaneler på taket inom en månad. Det kommer att göra stor skillnad. I Kathmandu stängs all el av med jämna mellanrum. De schemalagda elavbrotten är extra långa under vintern då det finns mindre tillgång till vattenkraft, eftersom vattnet i Nepals exploaterade floder är som lägst då. En egen energikälla gör verksamheten mindre sårbar.

I köket ska det läggas kakelgolv, och fönster håller på att tätas. Elavbrotten gör att allt tar lite längre tid, men det går framåt.

Rita Kharel hälsar att vädret är kallt i Kathmandu, men stämningen varm på härbärget.

Jag reser hem, rikare än för en månad sedan!

Nu sitter jag på planet, glad för att komma hem, ledsen för att åka och rak i ryggen över min tikka som Rita klistrade dit imorse.

Efter en resa infinner sig ibland en tillfredsställande känsla av att ”jaha vad kul nu har jag sett detta landet, undrar vart jag ska resa härnäst?”. Den här gången sitter och funderar på när jag kan åka tillbaka till Nepal, BAS och familjen Kharel.

Vilken trekk ska jag välja nästa gång – Everest basecamp, Manaslu eller Anapurna? Hm, kanske kombinera det med en tur till Indien, som jag gärna också vill se (även om så gott som alla turister verkar gilla Nepal bättre). Hur länge kan jag vara utan mitt morgon-masala tea och känslan av att varje dag rymmer mer intryck än någonsin? Det är skönt att få ett så tydligt perspektiv på vad som är viktigt i livet och hur bra vi har det hemma. Vad kommer hända på BAS under tiden, hur stora kommer barnen hinna bli innan jag ser dem igen? Och hur det ska gå för patienterna som bor på BAS och behandlas på onkologen?

Jag kommer att sakna människorna, hur de kallar mig ”sisteeer”, att skolflickorna flätar mitt hår på morgonen och hur alla hälsar med ett vänligt leende -”Namaste!”. Jag kommer sakna Ritas fantastiska mat – särskilt Paneer-soup! Kommer kanske inte sakna de morgonpigga tupparna utanför mitt fönster, men vem vet..

En sak jag såg fram emot var att komma hem och tvätta håret i annat än isvatten, men imorse var solpanelen för varmvatten klar! Och jag duschade varmt på härbärget, hurra! Tusen tack alla bidragsgivare!

Jag är så glad och tacksam för möjligheten att ha fått vara volontär på BAS. Det har varit en otrolig upplevelse som givit minnen och erfarenheter för resten av livet. Volontärlivet var minst sagt lyxigt, för känslan är mer att vara vän till familjen Kharel än ”vanlig volontär”. Jag hoppas som sagt att jag kan komma tillbaka snart, men denna resan är i alla fall gjord och även om inte mycket blev som jag planerat så blev det så mycket bättre.

Namaste alla BAS-vänner! Alla era bidrag gör verkligen skillnad, för stora och små som alla är fattiga, sjuka och verkligen behöver en hjälpande hand.

/Volontär Nina Dahle

Ps. Planet blev så försenat från Nepal att jag missade min transfer i Istanbul.

Sicken tur att nepaleserna lärt mig ha mer tålamod och att inte bli arg när det inte blir exakt som det var tänkt:-)

Önska god jul med världens viktigaste köksrenovering

Nu har du chansen att imponera stort på nära och kära i jul! Hur många ger bort ett kök i julklapp?

Arbetet på BAS härbärge i Kathmandu kan underlättas betydligt om det nybyggda köket får vettig utrustning. Gasspis, riskokare och fungerande kranar frigör tid och kraft åt annat, saker som maskiner inte kan göra. Genom att sätta in pengar på BAS bankgiro 434-9866, bidrar du till ett kök som kommer att föda upp till 50 personer om dagen.

Vi ska snart lägga ut gåvokort som du kan skriva ut på hemsidan.

God Jul!

Barnen hos BAS

Bland barnen som bor permanent på BAS har sex av dem svåra funktionsnedsättningar.

Santi har autism och levde tidigare på gatorna, stjälandes mat och rotandes i soptunnor. En dag blev hon påkörd av en motorcykel och sjukhuset kontaktade Rita. Upprepade försök har gjorts via media för att få kontakt med hennes biologiska familj, utan framgång. Santi har fått sitt namn och ett nytt hem på BAS. Hon pratar inte (Santi grymtar och nynnar sig fram på ett härligt sätt), men förstår uppmaningar. I december ska hon få gå på ett träningscenter för autistiska barn för att utvecklas ännu mer.

Kanti och Salina delar säng och de är två små charmtroll. Barnen på BAS matas med en risblandning på morgonen, och volontärer får hjälpa till. Det är inte helt lätt att mata barn, särskilt inte när de ligger i sängen.. Eftersom barnen inte kan prata är det svårt att veta hur mycket de förstår, men de hänger med på en hel del! När jag tappade en hel sked ris i ansiktet på Salina skrattade både hon och Kanti så att de kiknade. Likaså gapskrattas det varje gång någon av dem hostar och sätter ris i min panna.
Jag fotade Kanti, som oftast ler, när jag visade henne fotot vred hon sig av skratt:

Sanjok förstår i princip allt på nepalesiska och kan gestikulera för att visa vad han vill. Han har en CP-skada och blev lämnad i sjukhusets entré, trots att han inte var sjuk. Rita tror att han tidigare bott med sin pappa, ty första tiden på BAS var han djupt olycklig, skrek oavbrutet ”pappa” och vägrade äta. Han tyckte också att det var hisnande kul med foton och letar nu febrilt efter min iPhone när han ser mig.

Dessa barn, förutom Santi, kan inte gå och inte prata. De är sängliggande och blir matade, bytta på och badade. De har alltså inget särskilt spännande liv utifrån sett. Men skolbarnen och de vuxna som bor här leker med dem, de får kärlek, omtanke och de skrattar ofta och hjärtligt. De har ett hem här, och de är trygga. Som jag tidigare skrivkt hittades tre av dem av Rita i ett mörkt, ensamt och igenbommat rum på sjukhuset, där de legat i flera år!

Vart skulle de vara idag om de inte fått komma till BAS? Som Rita säger: ”Where are their human rights in Nepal? They also have human rights!”

Santi, Sanjok, Kanti, Salina, Sangita och Sumit har haft tur! De är så fina, och det skär i hjärtat vid tanken på hur många liknade barn som lämnas hjälplösa ute i världen.

Hälsningar från volontär Nina

Oroligheter stoppade inte valet i Nepal

I dag, den 19 november, hölls val i Nepal, ett år efter att det ursprungligen planerades, och efter en höst av våldsamheter och strejker ledda av partier som anser att valet bör bojkottas. På valdagens morgon sprängdes en bomb i Kathmandu. Men även de som inte drabbas direkt av våldet känner av oroligheterna och effekterna av strejker och blockader.

Raj Kharel på BAS i Kathmandu berättar om hur hur strejkerna, som i Nepal ofta innebär att även de som inte håller med de protesterande tvingas lägga ner sitt arbete av rädsla för repressalier om de inte gör det, påverkar vardagen. Blockaderna hindrar transporter av livsmedel och andra förnödenheter. ”Alla lider av kraftigt höjda priser på grönsaker. Ett kilo salt som tidigare kostade 16 rupies säljs nu för över 100 rupies.” Han konstaterar dock att situationen är än värre för de som bor på landsbygden.

Valet gäller den konstituerande församling som ska skriva landets nya grundlag, ett arbete som pågått sedan 2008 och vars deadline förlängts fyra gånger. När den senaste gick ut, i maj 2012, upplöstes den konstituerande församlingen och sedan dess har landet letts av en tillfällig regering.

Nu har valstugorna stängt och BBC rapporterar att valdeltagandet uppskattas till rekordhöga 70 procent. Det kommer att ta veckor innan valresultatet är klart. Över 16 000 kandidater från ett hundratal partier konkurrerar om de 601 platserna i församlingen. 12 miljoner människor har registrerats för att få rösta.

BAS vill vara en del av utvecklingen av ett demokratiskt Nepal där alla har inte bara rätten utan även möjligheten att påverka landets styre. För utan hälsa och utbildning kan den rätten vara svår att utnyttja.