Arkiv för kategorier: Okategoriserade

Ram Bahadur Mukhia är en 56-årig man från Janakpur-området i östra Nepal. De senaste åtta åren har han bott och arbetat i Katmandu för att försörja sin familj. Hans fru och tre barn är kvar i hembyn.

När han en dag blev sjuk köpte han medicin från ett apotek utan att först ha sökt läkarhjälp. Han blev bara sämre och efter fyra dagar var han så illa däran att hans hyresvärd såg till att han kom till Bir-sjukhuset, med poliseskort.

För att få vård på ett sjukhus på Nepal måste man ha någon som går i god för en. Mat, mediciner och hjälp med vad som i Sverige skulle vara undersköterskeuppgifter ingår inte i sjukhusets service. Sjukhuset måste också ha en person som kan ta hand om kroppen ifall patienten skulle dö. Ram hade ingen sådan kontakt och kunde därför inte läggas in. Han tillbringade tre dagar på akutmottagningens golv tills en man som liksom Ram arbetade som gatuförsäljare såg honom och tog på sig att vara hans garanti gentemot sjukhuset.

Efter att ha tagit hand om Ram i 15 dagar kunde kollegan inte ställa upp längre. Två veckor senare tog sjukhuset kontakt med BAS för Rams räkning. När organisationen mötte honom var han i mycket dåligt skick. Han fick komma till härbärget, men togs till undervisningssjukhuset när han åter fick hög feber och svår huvudvärk. Det visade sig att han hade en hjärnblödning som lett till förlamning. Han fick medicin och råd om sjukgymnastik för att träna upp sin kropp igen.

Ram har nu varit på härbärget i sex månader. Han tar sin medicin varje dag och får hjälp med rehabilitering på ett terapicenter. Det har gjort honom gott, han kan i dag gå med hjälp av en rollator.

Min tid i Nepal.

Då var det dags att lämna BAS i Nepal efter drygt 3 underbara månder tillsammans. Förutom att jag har fått enorma perspektiv på hur bra Sveriges sjukvård och sociala nät är så har jag även förtsått att hälsan verkligen är det absolut viktigaste! De vuxna och barn här på BAS härbärge går alltid runt med ett leende på läpparna och klagar i princip aldrig, trots sjukdomar och stor fattigdom.

Dagarna har gått väldigt fort och jag har även fått se stora delar av Nepal såsom Mount Everest, Chitwan och Phokara. Dessutom har Ramesh och Rita har tagit med mig på utflykter i närheten av Kathmandu. Deras vänlighet har varit helt fantastisk och trots mycket motgångar och problem i Nepal är de alltid positiva och försöker ta hand om så många som möjligt.

BAS är en fantastisk organisation som jag minst sagt kommer att återvända till. Så istället för att säga hejdå, så säger jag på återseende.

Nu fortsatter resan till Indien. Jag tar med mig Durga och Tak Bahdur för behandling och vård på ett sjukhus, som de inte har möjlighet till i Nepal. Förhoppningsvis kommer detta leda till att de blir friskare och inte behöver lida så av sin sjukdom.

Därefter fortsätter min resa vidare i världen.

Jag tackar otroligt mycket för denna möjlighet!
God jul på er därhemma, hoppas allt står bra till!

/Henrik

Vår volontär Henrik berättar:

Under årets sista festival i Nepal så planerade vi att samla in pengar till marken som ska köpas genom att knacka dörr och uppträda med sång och dans. Detta är en tradition som många barnhem och insamlingar gör här i Nepal under dessa två dagar under denna festival.

Därför hade vi hyrt traditionella nepalesiska folkdräkter som vi hade på oss medans vi spelade traditionell nepalesisk musik som vi dansade och sjöng till.

Under två dagar åkte vi runt ifrån hus till hus och uppträdde. Förutom att vi samlade in pengar till landet så var det fruktansvärt roligt att dansa deras dans. Trots bristande kunskaper inom dans så var det bara att följa musikens rytm, skratta och vara glad. När insamlingen var klar så samlades alla 25 personer som deltog hemma hos Ramesh och Rita för att fira festivalen där det bjöd på god mat.

Sista dagen under festivalen firar man bror och syster dagen:Tika. Då ska man måla sin systers eller brors tika i pannan. Tika är 6 prickar i olika färger som ni ser på bilden. Därefter ger man varandra presenter och äter gott.

Man måste vara/bli bror och syster för att måla tika på varandra. Trots att man inte är bror och syster på riktigt kan man bli detta genom denna dag. Då gäller det att man genomför denna cermoni. Detta gjode vi, jag fick turen att få en ny syster eller ’’didi’’ som man kallar det i Nepal. Numera är Rita min nya och även första syster. Ramesh fick även en ny syster, hon heter Ronja och arbetar på BAS under dagtid och kommer ifrån Danmark. Denna dag var firandet lite lugnare än dagarna innan och festivalen gick mot sitt slut.

Därmed var denna festivalen slut och jag tackar så hemskt mycket för de otroligt trevliga dagarna med dans, sång, mat och trevligt sällskap.

Efter en lång och förväntansfylld resa till Nepal möttes jag av Rita och Ramesh. Jag hade tidigare hört väldigt gott om dem båda och mina höga förväntningar om deras personligheter stämde verkligen överens med bilden jag fått. 

Rita hade gjort ett halsband av blommor som jag fick direkt vid ankomst och jag kände mig redan väldigt varmt välkommen. I bilen diskuterade vi allt mellan himmel och jord samtidigt som jag försökte vänja mig vid denna trafiken här, det existerar inte direkt några rödljus eller filindelningar på vägen, men det gjode mig verkligen lugn att varken Rita eller Ramesh var förvånade över denna trafik.

Väl framme på BAS hann jag knappt öppna dörren innan 2 personer tog tag i min tunga packning och bar upp den på andra våningen och ställde denna utanför mitt rum. Jag gick igenom nedre delen av huset som var i stort sett tom. Men på våningen upp stod alla barn och vuxna som kunde stå upp på en linje med plockade blommor och glada miner för att ta emot mig. Jag kände redan här vilket varmt och välkommet hem detta var. Inte nog med detta, dem hade även ritat en väldigt fin skylt där det stod ’’welcome Henrik’’.

När jag hälsat på alla och tagit emot alla blommor visade Rita och Ramesh mig mitt rum och jag plockade fram mina presenter till barnen som jag tagit med mig ifrån Sverige. Där blandannat Lego och en dator. Barnen var oerhört tacksamma och satte igång med att bygga Lego direkt.

Jag hälsade på resterande barn som tyvärr inte fysiskt sett kunde delta i mottagandet. Varav 5 stycken cp skadade som lyckligtvis har blivit adopterade av BAS. Jag började packa upp men ville givetvis försöka lära känna barnen direkt och gick därför och satte mig med dem. Barnen tog fram alla deras leksaker för att visa och lära mig, fast jag inte kan ett ord av deras språk så spelade detta ingen roll. Barnen liksom jag blev trötta ganska fort av alla förväntningar och vi kröp därför tills sängs.

Efter att ha börjat komma in i rutinerna så har jag märkt några väldigt speciella saker. Personerna här är väldigt glada, under dessa dagarna har jag inte sett en ända ledsen person trots all sjukdom och fattigdom. Med ett leende på läpparna kämpar dessa barnen dagligen med deras sjukdomar och hjälper varandra. De små barnen som kan gå och leka hjälper dem som är sängliggandes.

Under denna tiden så är barnen som kan gå i skolan lediga vilket är tur för min del så jag kan lära känna barnen snabbt. Vi har spelat spel, byggt lego, och datorn har också kommit till använding. Som tur var fanns det några spel på datorn som vi har roat oss med. Vi gjorde därför verklighet av ett bowlingspel på datorn, eftersom jag misstänker att det inte finns någon bowlingbana i Katmandu eller i resterande Nepal så köpte vi 10 flaskor som käglor och fotbollen som jag hade med mig som klot.

Bollen kan även användas till fler än lekar vi kan föreställa oss, barnen är väldigt kreativa.

Under veckans lopp har jag umgåtts mycket med Rita och Ramesh samt deras dotter och son. Efter några dagar åkte jag med dem till deras hem och åt en god middag, deras son Raj har även visat mig runt i staden. Jag har sett många nya tempel och religiösa platser men även en del av vardagen här i Nepal.

Åter till BAS, under dem sista dagarna denna vecka så bestämde jag mig för att bjuda på kyckling eftersom det är högtid, detta uppskattades mycket och det blev en riktig festmåltid.

Vi har även efter väldigt många försök lyckats flyga såkallat kite som är liknande drake i Sverige som man gör under denna tiden. Barnen har fått låna min kamera som var väldigt roande och efter många fotograferingar så har jag tryckt ut bilder som vi under morgondagen ska klistra fast på en stor plansch som vi sedan ska pynta huset med.

Under min första vecka här förstår jag verkligen vilken tur dem vuxna/barnen som fått komma hit. Alla är ständigt glada och tacksamma för detta, fast så många personer bor på så liten yta så har jag inte sett något problem eller konflikt om detta.

Jag är väldigt tacksam över att få vara här och ser fram emot min tid här framöver.

Nedan följer några korta historier om de människor som genom ditt stöd får hjälp på BAS härbärge.

Selchom Tamang är 40 år och kommer från Trishuliområdet som ligger i bergen 6 timmar med buss från Kathmandu. Hon har en liten familj beståendes man och två barn. Selchom arbetar hela dagarna på fälten, åt en storbonde i området där hon bor. För en månad sedan ramlade Selchom i en sluttning medan hon klippte gräs och bröt benet. Under fem dagar försökte familjen vårda henne i hemmet men insåg allvaret i hennes tillstånd och tog sig tillsammans till Kathmandu och Teaching Hospital. Efter en operation och en 18 dagar lång vistelse på sjukhuset var det dags för Selchom att skrivas ut. BAS blev kontaktade eftersom hon inte hade någon möjlighet att åka hem till bergsbyn för att läka sitt ben. Förhålladena i den avlägsna bergsbyn, brist på pengar och Selchoms ständiga behov av hjälp gör det omöjligt för familjen att ta hand om henne. Så nu bor Selchom på härbärget tills hon är frisk nog att resa hem igen.

Sridhar är en 2 år gammal pojke från Palpa, som ligger 12 timmars bussresa från Kathmnadu. Han lider av leukemi och bor tillsammans med sin äldre bror och mamma hos sina morföräldrar. Pojkens pappa drev tidigare en liten tébutik i hemstaden men då inkomsten från detta inte räckte för att försörja familjen blev han tvungen, som så många fattiga Nepaleser, att åka till Gulfländerna. Detta för att ha möjlighet att försörja familjen. För fyra månader sedan blev Sridhar svårt sjuk med hög feber och kunde inte längre äta. Det lokala sjukhuset hänvisade familjen till barnsjukhuset i Kathmandu; Kanti Hospital, efter att ha insett allvaret i pojkens tillstånd. På Kanti Hospital diagnostiserades Sridhar med cancer och fick vård och blev efter en kort tid piggare. Nu har han inlett kemoterapin och besöker sjukhuset varannan dag tillsammans med sin mamma. Så länge som det behövs kommer de stanna hos BAS.

Mandira är 19 år gammal och lider av tuberkulos och gulsot. Hon har vuxit upp hos sina morföräldrar tillsammans med sin mamma, efter en flykt från en misshandlande pappa. När flickan var 14 år gammal blev hon skickad till släktingar i Kathmandu för att få utbildning och en chans till ett bättre liv. Mandira började utbilda sig till äldrevårdare och bodde hemma hos familjens släktingar. När flickan blev 16 år började en systematisk utfrysning ur hemmet, släktingarna var rädda att flickan skulle, enligt Nepalesisk lag, få tillgång till deras egendom och de ville helt enkelt göra sig av med henne. Hon tvingades utföra tunga sysslor i hemmet, fick nästan ingen mat förutom ris och blev väldigt sjuk i lunginflammation som tillslut visade sig vara Tuberkulos. Mandira stängdes in i ett mörkt rum och isolerades från resten av familjen och fortsatte att förtvina, utan någon som helst omvårdnad. En dag när hon var på sjukhuset för att få medicin mot sin sjukdom träffade hon på en sjuksköterska som hon anförtrodde sig åt. Mandira var i nuläget extremt undernärd och hade ingen ork att ta sig fram. Sjuksköterskan kontaktade förfärad BAS och bad om hjälp eftersom flickans dagar var räknade. Mandira togs genast emot med öppna armar på härbärget. Hon har återfått livslusten och får den vård och medicin hon behöver. Eftersom hon lider av allvarligt smittsamma sjukdommar får hon bära en mask och bo i ett eget rum för att inte riskera att smitta de andra patienterna.