Tandborstprojektet

Här kommer en berättelse från Ville och Anja som arbetar som volontärer i Nepal.

” Tillbaka från ett lyckat tandborsteprojekt som blev aningen jobbigare än väntat. Klockan fem på fredagsmorgonen var det väckning för att först åka till Rita och Ramesh för en stadig frukost inför den stundande vandringen som förmodades ta ca 5-6 timmar. Målet var att nå en skola som Rita valt för att den ligger så pass långt ifrån civilisationen så personer utifrån inte besöker den så ofta. Anja och jag hade samlat ihop ca 300 tandborstar och hon hade dessutom fått ihop pengar till tandkräm från snälla personer på sjukhuset hon jobbar och som hon känner. Utöver detta så passade Rita på att köpa in närmare 1000 skrivböcker som skulle överlämnas till dem. På skrivböckerna fanns information om hur man lever ett hälsosamt liv. Vid vilka situationer man bör uppsöka läkare och annan information på nepali, så vi vet inte riktigt vad hon skrev dit. Det står åtminstone att man ska borsta tänderna två gånger om dagen. Tror jag… Men nyttig information förhoppningsvis. Klockan halv 8 lämnade vi Kathmandu och åkte i Ramesh bil fullastad med skrivböcker, tandborstar och tandkräm. Efter två timmars bilfärd var det dags för vandring. Men på grund av mängden skrivböcker och tandkräm skulle våra två porters bli tvugna att bära väldigt mycket. Det visade sig här att vandringen skulle ta 6 timmar i portertakt och inte ens de var så sugna på att bära mängden saker så vi försökte hitta en jeep som skulle ta oss upp halva biten. Det misslyckades, vilket jag och Anja var glada för. Lite vandring var ju vad vi var ute efter, inte kan man ju fuska genom att åka jeep halva vägen. Dock blev vi tvugna att lämnade en del av skrivböckerna vid parkeringen som våra porters skulle bära. De tog 30 kronor var för att bära upp skrivböckerna och tandkrämen. Jag och Anja bar tandborstarna samt våra egna saker, Ramesh en ryggsäck med filtar och Rita dagens tidning.

När vi väl började vandra åkte klädesplagg efter klädesplagg av, det var väldigt varmt och ansträgningen hög. Dock njöt vi av att faktiskt vara påväg. Det var ju detta vi väntat på att få vandra i bergen. Många småpauser och mycket mycket choklad gjorde att vi orkade. Efter 2,5 timmars vandring berättar mötande att de väntar på oss i byn och att maten håller på att tillagas. Det är inte varje dag det kommer främmande till den lokala restaurangen. Vi trodde nu att vi gått halvvägs, men så var inte fallet. Mycket svettiga och lagom trötta fylldes magarna med Mr Dahl-Bhat, som är standard måltid nummer ett. Ris och blomkål. Efter många Namaste och hallo, det verkade som hela byn samlats för att möta oss, ca 15 personer, vandrade vi vidare med förhoppning om att det skulle vara 3-4 timmar vandring kvar. Det kändes inte omöjligt efter den goda Dahl-Bhaten.

Vi gick och gick och kom högre och högre upp vilket vi uppskattade för med höjden försvann också värmen. När vi kommit upp på en kulle kom nästa och nästa.. Det tycktes inte ta slut, men omgivningen gav energi och de snötäckta bergen kändes så nära, men var nog långt borta. Nyfikenheten för vad som komma skall gjorde att man för stunden glömde bort tiden. Men med solnedgången började nervositeten växa, många tog det coolt, men jag och Anja var rädda för att stuka fötterna i mörkret. Jag trodde pannlampan skulle ligga i ryggsäcken, när vi lämnade härbärget gick jag in en extra gång på mitt rum för att se om den skulle ligga bredvid min säng, såg den inte och antog att den var nedpackad. Men uppe på berget så kunde jag inte hitta den ryggsäcken och när vi kom tillbaka till härbärget låg den ju där bredvid sängen synligt. Enda gången jag verkligen skulle ha behövt den och jag glömmer den. Så vandrade med nokiatelefonens strålkastarljus istället. Med mörkret kom stjärnorna, hela himlen var täckt av dem, luften fräsch och tystnaden fanns där så länge ingen pratade. Efter ca 10 timmars vandring kom vi fram till en byggnad, Anja frågade lärarna om det var deras toaletter, det var det inte. Lärarna förklarade för oss att det var deras skola. Den vi skulle besöka dagen därpå för att dela ut vårt material. Vi gick förbi skolan och kom till lokala byn som låg i närheten. Lagom trötta i kropp och huvud ordnades det en välkomstceremoni för oss.

Det bjöds på lokal kyckling och ”nepali pani” ”nepaliskt vatten”, det riktiga namnet är Rocksy. Nepaliskt hembränt. Det hembrända satte fint i kistan och värmde kroppen som var lite frusen. Männen betedde sig som 16 åringar som dricker utan föräldrarnas tillstånd. Föräldrarna är i detta fall frun. Kycklingen smakade väldigt gott och potatisen likaså. Men tyvärr förstördes min måltid av en hel chili. Den var så stark så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, fingarna började darra och tårna levde sitt eget liv och svetten rann som i början av dagen. Lärarna skrattade gott, men jag blev tvungen att lämna resten av min mat. Efter det gick vi alla till kojs.

Efter en hyfsad natts sömn på något som kunde varit en spånskiva åt vi frukost och begav oss till skolan. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, lite trött i benen, men annars kändes det bra. Vid skolan väntade många elever, som tagit sig dit endast för våran skull eftersom det var lördag och ingen skoldag. Alla barnen hade tagit med en blomma var som de gav till oss. Nepals nationalblomma som även finns i norden. Vi tog bilder och lärarna presenterade oss och förklarade varför vi var på besök. Jag och Anja visade hur man borstar tänder, med hjälp av en tolk berättade jag hur man ”ska” göra. Förlåt mamma men jag glömde bort det riktiga sättet, men hittade på något som kändes bra. Alla tänder kom med i alla fall och insida som utsida. Hoppas det duger. Efter detta delade vi ut två skrivböcker, en tandborste och tandkräm till alla barnen. Alla verkade nöjda, kanske lärarna allra nöjdast. Jag och Anja kände att vi fullbordat vårat uppdrag men såg inte framemot vandringen hem, den skulle bli lika lång men neråt istället, vilket är naturligt när man gått uppåt dagen före och ska återvända hem.

Vandringen var nu inte lika spännande utan kändes mest som en transportsträcka. Efter ca 6 timmar och ett toabesök i skogen i mörkret och en herreman som sa något på nepali när jag steg ut ur skogen två kilo lättare nådde vi bilen.

Vi var alla stolta över att ha klarat av detta. Anja kände hur musklerna hade växt och sa att hon nu är i form och redo för vilka äventyr som helst. Hur Rita klarade av denna vandring är ett frågetecken för mig. Efter första backen trodde jag hon skulle stupa, för varje steg hon tog såg jag hur målet att nå skolan samma dag krossas bit för bit, men hon knegade på i samma tempo och var nog väldigt nöjd med sig själv när vi väl kommit upp och ännu nöjdare när vi kommit ner igen.

Det kändes bra att få göra något så konkret som att föra upp saker till barnen, att med egen kraft och vilja ge det från våra händer till deras. Så vi är väldigt glada att vi fick göra detta projekt med Rita och Ramesh.”

Ville och Anja

 

Vi fick ett varmt välkomnande!

 

Detta är skolan vi besökte

 

Rita föreläser för barnen

 

I detta hus sov vi

 

Livet är skört

Idag har en ung pojke – Rohan Pun 12 år lämnat oss.
Rohan har sedan ett och ett halvt år kämpat mot en aggressiv cancer och nu orkade hans kropp inte längre.

Rohan kom tillsammans med sin syster till härbärget i augusti 2010 och han har sedan dess varit en livfull del av BAS – familjen. Trots en tuff start i livet med en död fader och en fattig moder som inte har haft möjlighet att försörja honom så sprudlade Rohan av liv och energi. Hans busiga leende smittade av sig till hela härbärget och vi fick alla del av hans aldrig sinande energi – full av upptog och full av kärlek.

Rohan var en mycket intelligent ung man och han studerad ivrigt från morgon till kväll och hans favoritämne i skolan var engelska. Tillsammans med de andra barnen på härbärget gillade han att spela spel och att teckna. Han gillade att spela fotboll och var överlycklig över den fotbollströja som han har på bilden. Han var fascinerad av robotar och tekniska prylar.

Det är med en stor saknad Rohan har lämnat oss. Vi tänker extra mycket på hans syster och mor och alla som på härbärget under den senaste tiden utgjorde hans familj.

Volontärhälsningar!

En hälsning från Ville Niskala, en av våra nya volontärer på plats i Kathmandu.

Hej,

Jag är ny volontär hos BAS i Nepal. Jag heter Ville och kom till Kathmandu för några dagar sedan. Rita och Ramesh tog emot mig med ett fint ”Namaste” och förde mig direkt till härbärget där en väskbärare väntade i form av en ung herreman.

Ramesh har kört runt mig i Kathmandu och det man kan säga är att trafiken är kaos och att Kathmandu är en skitig stad där det flesta saker saknar struktur. Vad jag har förstått så slåss de giriga politikerna bara om makten och därför blir folket lidande. Därav behövs verkligen BAS, som är den enda organisationen i Kathmandu som tar emot sjuka personer, folk som är så fattiga så de inte kan betala för sin medicin, behandling eller boende.    

Rita har tagit med mig till sjukhuset som BAS samarbetar med, där en cancersjuk pojke är i ett väldigt kritiskt tillstånd. Rita hjälper till så gott hon kan med praktiska saker och jag följer mest med. Utan Rita och BAS skulle pojken inte ha möjlighet att få behandling. Så här är det med många av de människor som BAS tar hand om. De har ingen annan och utan BAS och Rita skulle de personerna högst antagligen lämnat oss för länge sedan.

På härbärget är det annars full och härlig fart. Barnen tillsammans med de andra som bor här, hjälper till så att allt fungerar. Mat ska lagas, kläder ska tvättas, huset ska städas och de som inte kan äta själva ska matas. Barnen är med och hjälper till och gör det gladeligen. När det finns tid över leker de och underhåller mig när jag får långtråkigt. Vi spelar mycket spel och hittar på olika lekar. Jag tror de har roligt, åtminstone har jag det!    

// Ville

Mycket bus blir det på härbärget!

 

Deepa hjälper gärna till att sköta om de adopterade barnen på härbärget

 

Dagens läxläsning

Livsöden i Kathmandu

Här kommer två berättelser om BAS-härbärgets nyanlända patienter.

Den första patienten är Kamal som är 49 år gammal och kommer från en liten bergsby i Rukumdistriktet i västra Nepal. För att ta sig till Kathmandu har Kamal först gått i 3 timmar till närmsta busshållsplats, varpå han har rest i 27 timmar med buss till huvudstaden. Hans familj består av honom själv, hans fru, tre söner och tre döttrar.

I 13 månader led Kamal av nattlig feber, men var symptomfri under dagen. Långsamt förvärrades detta tillstånd och han blev allt svagare och hade svårt att arbeta. Människor i hans närhet antog först att Kamal var arbetsskygg och försökte hitta ursäkter för att slippa arbeta, eftersom hans tillstånd under dagtid verkade normalt. Han besökte det lokala sjukhuset många gånger och provade olika mediciner, utan resultat. När ytterligare två månader passerat blev Kamals kropp helt svart. Han visste inte vad han skulle ta sig till men träffade av en slump en man som bodde i Kathmandu. Med hans hjälp tog Kamal med sig sin fru och reste till huvudstaden. Han blev inlagd på det stora sjukhuset, Bir hospital, och läkarna kunde efter en hel del tester konstatera att han led av Leishmanios. Detta är en parasitsjukdom som i Nepal sprids via sandmyggsbett. I Sverige är den ovanlig och återfinns främst bland hundar, men kan även spridas till människor. Det är en sjukdom som kan vara dödlig om den inte upptäcks och behandlas i tid, då den b la bryter ner immunsystemet med allvarliga sjukdomstillstånd som resultat.

Kamal fick vård på sjukhuset och blev piggare efter att b la ha fått 6 påsar blod. Nu kunde han röra sig igen och blev utskriven efter 18 dagar. Läkarna bad Kamal att återvända efter en månad för ytterligare behandling. Då familjen hade slut på pengar efter pappans dyra vård blev återbesöket uppskjutet i tre månader. När Kamal slutligen kom tillbaka till Kathmandu gick alla resterande pengar åt till de dyra medicinerna. Nu fick Kamal bo på gatan utanför sjukhuset under behandlingstiden eftersom han inte hade möjlighet att bekosta någon mer natt i sjukhussängen. Läkarna uppmärksammade Kamals svåra situation och kontaktade BAS som tog in Kamal till härbärget. Nu kommer han att stanna i 20 dagar här tillsammans med sin fru som sköter om honom. Han återhämtar sig snabbare och att få vila ut i en varm säng och äta varm mat är något Kamal är oerhört tacksam över. Kamal säger att det är tack vare detta han kommer att bli frisk igen.

Den andra patienten heter Bache och är 24 år gammal. Han bor i en by i Humladistriktet, även detta i Nepals västra del. Bache har fått vandra hela nio dagar genom landsbyggden för att ta sig till bussen som på 19 timmar kör till Kathmandu. När Bache var två år dog hans föräldrar och han växte upp hos sin farmor, hans enda levande släkting. Vid 12 års ålder blev han på nytt lämnad ensam då även farmodern insjuknade och dog. Hon hade dock lyckats få en bekant att ta hand om Bache och hos den familjen fortsatte han att bo fram till 16 års ålder. Då blev han tvingad att gifta sig men familjefaderns ena syster. Bache och hans fru levde ett lugnt liv, även om det var fattigt så räckte pengarna till att försörja dem och deras tre barn.

Sedan tre år har Bache lidit av feber och enorm trötthet. Det lokala sjukhuset har inte varit till någon hjälp och när han även fick problem med halsen som resulterade i svälj- och talsvårigheter blev han hänvisad till Teaching hospital i Kathmandu. Tyvärr hade han inte någon möjlighet att resa hela långa vägen till huvudstaden då familjens ekonomiska situation var mycket pressad. Efter några månader lyckades dock Bache låna ihop lite pengar av sina grannar och tillslut var det möjligt för honom att resa till sjukhuset. Nu har Bache fått vård under en månads tid och det har visat sig att han har Tuberkulos i luftvägarna. Efter att ha bott hos bekanta den första veckan, har Banche tillbringat sina dagar och nätter under bar himmel på sjukhusområdet. Då det kostar att vara inskriven i en sjukhussäng, har detta varit Baches enda alternativ. När hans läkare upptäckte Baches svåra situation tog de kontakt med BAS och nu bor Bache hos oss och kommer att stanna så länge det behövs, under sin behandlingstid.

Bache

Kamal

Mitt besök hos BAS

Jag heter Lina Cronzell, är 32 år och bor i Malmö. I slutet av december fick jag möjligheten att under min julledighet åka till Nepal för att besöka BAS.

Äntligen blev det min tur att få besöka BAS i Kathmandu, få en inblick i organisationens verksamhet, möta patienter och dess anhöriga och förstås att få stifta bekantskap med organisationens grundare Rita Kharel med familj. Det blev en oerhört givande, om än alltför kort, vistelse hos BAS och jag kan bara instämma i det som tidigare volontärer vittnat om; BAS bedriver en mycket viktig verksamhet på plats i Kathmandu och det allra, allra mesta utförs av ideella krafter. Jag har träffat fantastiska människor som trots sjukdom och knappa medel ändå orkar kämpa på, och som också visar oerhörd tacksamhet gentemot familjen Kharel, BAS och det stöd man fått genom organisationen.

Såsom tidigare berättats om här i bloggen är det ett stort antal människor som under åren tagit del av BAS insatser, genom ekonomiska bidrag såsom inköp av mat och mediciner, genom mental stöttning och framför allt genom möjligheten att få bo på härberget. Behovet är enormt och konstant och det är svårt att förstå hur Rita, hennes familj och andra som finns i verksamheten orkar kämpa på. Men övertygelsen finns där och många års erfarenhet av att man med små medel och med stor envishet kan få mycket åstadkommet ger ork att arbeta vidare. Men medicin och medicinska insatser är dyra, också i ett land som Nepal. Därför behövs, utöver ideella insatser, också ett fortsatt ekonomiskt stöd från givare i Sverige. Under mina två veckor på BAS fick jag se åtskilliga exempel på olika insatser som blivit möjliga genom stöd från bland annat svenska givare. Jag har fått vara med när Rita prutar ned priset på syrgastuber, plasthandskar, frukt, läkarinsatser på sjukhusen osv osv, allt för att pengarna ska räcka till så många patienter, så mycket medicin, mat och insatser som möjligt. Tack BAS för denna lärorika och otroligt givande vistelse. Tack för all värme, generositet och all den glädje jag mötts av från familjen Kharel och alla på härberget. Det blev ett kort besök denna gång, men jag hoppas vi ses snart igen! /Lina

Volontären Linas berättelse om Devi Goli

Det här är Devi Goli, en 28-årig kvinna från Parbat-distriktet, som nu tillfälligt bor på BAS. Devi gifte sig när hon var 15 år, har två barn, en dotter på nio år och en son på 11. När Devi var 22 år lämnade hennes man henne för en ny kvinna. Familjen har det tufft ekonomiskt, men har lyckats relativt bra trots detta. Hon började arbeta som sömmerska och studerade på kvällsid för att lära sig läsa och skriva ordentligt. Fram till dess att hon blev sjuk har hon arbetat på sitt egna företag med att sy. Hon bor tillsammans med sin mamma och sina två barn.

Sedan Devi blev sjuk har hon haft ett utdraget lidande med flera operationer och långa sjukhusvistelser. Det började med att hon fick problem med sin lever och därefter även njurarna, vilket man inte lyckades behandla. Under två månader vistades hon på det regionala sjukhuset innan man där konstaterade att man inte kunde hjälpa henne ytterligare. Hennes mamma lyckades med hjälp av släkt och bekanta samla in pengar för att bekosta en resa för Devi till Katmandu för vidare behandling. Hon låg därefter en månad på ett av sjukhusen i Kathmandu och blev opererad för njursten. Inte heller denna behandling gjorde henne frisk och med de sista insamlade pengarna från släkt och bekanta sökte de sig till Teaching Hospital. De hade inte tillräckligt med pengar för att täcka all behandling, men Devis mamma och syster kämpade för att övertyga läkarna och till sist gick de med på att hjälpa Devi. Hon opererades på nytt, blev inte bra och fick mindre och mindre ork att fortsätta kämpa.

Jag och Rita besökte henne och familjen på sjukhuset och hon var då så svag att hon inte orkade äta eller öppna ögonen. Men läkarna på Teaching Hospital visade ytterligare stöd och såg till att hon kom i kontakt med ett privat sjukhus och bekostade ytterligare behandling där. Man utförde en femte operation och det verkar nu som att Devi är fri från njursten och vidare problem med njurar och lever. Hon är fortfarande väldigt svag och har nu fått möjlighet att vila upp sig på BAS, innan hon är stark nog att återvända till sin hemby och sina barn. PÅ BAS får hon mat, husrum och hjälp med betalning utav medicin. Devi kom för övrigt i kontakt med BAS genom sin syster, som bor på BAS under tiden som hennes son Aditya behandlas för cancer (se tidigare inlägg).

BAS-skräddaren Krishna

13 juli 2011

Krishna har varit på härbärget i ett års tid, vi har tidigare berättat om honom här på bloggen. Han och jag är lika gamla, på vårt 37e år, men har levt våra liv under helt skilda förhållanden och med totalt olika förutsättningar. Hans berättelse är inte unikt på något sätt – alla här på härbärget har liknande livsöden fyllda med svårigheter och tragiska upplevelser. Det BAS gör är att se till att Krishna och alla de andra får den vård de behöver, tak över huvudet, mat i magen och gemenskap och glädjestunder tillsammans här på härbärget. Som Rita beskriver det – genom att skapa förutsättningar för lycka och hälsa främjar BAS välfärd. Vi försöker finna arbete åt dem som bor här länge och ser till att barnen får gå i skola när de orkar och kan. Vi kan inte förändra världen men tillsammans kan vi förändra och förbättra i det lilla – det är stort nog!

Nu åter till Krishna och en återkoppling om hans bakgrund. Han är uppvuxen i en by i södra Nepal nära Indien. Han förlorade sin far när han var nio och sin mor när han var elva år. De dog av enkel influensa på grund av att de inte hade råd med enklaste medicin och sjukvård. Krishna och hans ett år yngre bror fick efter föräldrarnas död flytta hem till faderns bror. Här blev de dock behandlade som slavar, de fick inte gå i skolan och tvingades att jobba från morgon till kväll. Ett år stod de ut i detta ondskefulla hus innan de rymde till grannbyn. Här fann de ett hus som tog emot dem. Husbonden gjorde en överenskommelse med bröderna, om de arbetade några timmar i hushållet var dag så fick de i gengäld välja vilken typ av lön de ville ha – pengar eller utbildning. Krishna och brodern valde att studera. Krishna stannade tills han var i artonårsåldern, då fick han svåra astmabesvär och hade inte kraft nog att utföra arbetsuppgifterna i hushållet. Han tvingades att lämna både huset och skolan. Brodern hade några år innan begivit sig till Indien for att söka arbete, Krishna har inte hört något från honom sedan dess…

Krishna begav sig nu till Kathmandu för att söka vård och han hade tur och fann efter ett tag en läkare som hjälpte honom trots att han inte hade tillräckligt med pengar och inte heller hade med sig någon ”hjälpperson” . Han stannade sedan kvar i huvudstaden och fick jobb i en syfabrik. Efter ett tag startade han ett eget skrädderi. Han trivdes med livet, gifte sig och fick en dotter. Dock kom astman och lungproblemen tillbaka, han fick diagnosen tuberkulos. Han blev sämre och sämre, han kunde inte längre arbeta och allt sparkapital gick till sjukvårdskostnader. Det som han den senaste tiden hade byggt upp raserades snabbt. Familjen levde nu väldigt fattigt och för 2,5 år sedan lämnade hans fru honom och tog dottern med sig.Krishna blev av förklarliga skäl mycket deprimerad och såg ingen anledning till att leva.

Som tur vad stötte han på Rita vid sjukhuset och sedan ett år tillbaka bor Krishna vid BAS härbärge. Han kommer antagligen aldrig att bli helt frisk, han har en kraftigt sänkt lungkapacitet, men i gemenskapen på härbärget har han återigen funnit lycka och tillhörighet. Han vill verkligen hjälpa andra så som han blir hjälpt av BAS. Han är BAS egna ”hustomte”, ser till att alla har det bra och att allt fungerar på härbärget. Hans kunskaper som skräddare kommer väl till pass på härbärget och han har under den senaste månaden producerat ett sjuttiotal tygväskor som vi ska sälja i Sverige till förmån för BAS. Det är underbart att se Krishnas stolthet när han överlämnar väskorna. Trots sin sjukdom har han klättrat några pinnhål upp på basbehovstrappan.Krishna ska nu tillsammans med de andra boende på härbärget, de som är friska nog att arbeta kortare stunder och de “hjälppersoner” som är med den sjuke, bygga upp ett litet skrädderi. Startkapital på 2 000 SEK har skänkts av volontärer från Sverige och inom kort kommer skrädderiet ta form i härbärgets bottenplan. Ett par symaskiner och tyger ska köpas in. Målgruppen för försäljningen är i ett startskede personalen vid de närliggande sjukhusen som redan sedan tidigare stöttar BAS verksamhet. Tanken är att ta emot sari, byxor och skjortor som behöver lagas och ta emot beställningar på nya kläder. Krishna kommer att leda arbetet och utbilda de andra. De boende får genom skrädderiet möjlighet att lära sig ett yrke, de kan tjäna lite pengar och vara en del av verksamheten och känna sig behövda. Vi följer med spänning utvecklingen…

Pass it forward

6 juli 2011

Jag tänkte nu berätta om en av de männen som tillfälligt bor på härbärget, Rambahadur Praca. Han är 42 år gammal och bor hos BAS sedan två månader tillbaka. Han är en person som inger hopp – hopp om livet, om att vi var och en genom att göra gott för andra kan påverka vårt samhälle och våra medmänniskor. En positiv energi och ett leende som sprids från honom via mig, till dig och vidare…

Rambahadur växte upp i en by i djungelområdet i södra Nepal. Han tillhör en låg kast som lever “ett med naturen”, av och tillsammans med naturen. I tjugoarsåldern gifte han sig men, berättar han med sorgsna ögon, frun och hans egen bror inledde ett förhållande och med sorg i hjärtat lämnade han hembyn och har sedan dess levt själv. Han tog anställning vid en rik gård och skötte om djuren och jordbruket. Där tivdes han, trots att han arbetade från morgon till kväll och stannade i närmare 20 år.
Anledningen till att Rambahadur nu är hos oss på härbärget är att han har haft otur med en armskada som har förföljt honom under halva hans livstid. Det började för nitton år sedan då han gjorde illa armen i en rapsoljepress. Han blev opererad vid ett lokalt sjukhus, armen blev battre men inte helt återställd. Han hade ändå tur och kunde så småningom börja arbeta igen. Om du inte kan arbeta och inte har någon familj väntar strax döden runt hörnet. I Nepal finns ingen försäkringskassa, arbetslöshetskassa eller ens någon socialhjälp att söka…du ar helt utelämnad.

For ett år sedan hade Rambahadur återigen otur, han råkade ut för en olycka i djungeln och bröt återigen samma arm. Armen som aldrig blivit riktigt läkt blev nu helt obrukbar. Han hade tur i oturen då hans arbetsgivare betalade operationskostnaderna. Väl tillbaka på gården hjälpte Rambahadur till med arbetet så gått han kunde – med en arm, i väntan på att den andra armen skulle läka. Frun i huset klagade konstant på honom pga att han inte kunde arbeta med bägge armarna och han kände sig som en börda tillslut. Rambahadur beslutade sig således att lämna den gård som varit hans hem i nästan tjugo år och bege sig till Kathmandu för att söka vård.

Utan en rupee på fickan bodde han på gatan och försökte få ihop pengar till den vård han behövde. En dag träffade han på en man från hembyn och denna man tog Rambahadur till en läkare som är känd för att bry sig om de fattiga och sjuka. Läkaren tog sig an Rambahadur och skrev in honom på sjukhuset trots att han inte hade med sig den obligatoriska “vårdpersonen” (för att bli inlagd på sjukhus i Nepal måste du ha med dig någon som kan hjälpa dig, vårda dig, köpa läkemedel och den medicinska utrustning som krävs för din behandling). När han blev utskriven från sjukhuset fann han ett härbärge som gav honom tak över huvudet och ett arbete på en restaurang där han fick mat som betalning. En dag var det en restauranggäst som stötte till hans arm, så illa att han trillade och slog upp sin gamla armskada. Restaurangagaren ville dock fortsätta att ge honom mat utan att kräva något arbete i gengäld. Men Rambahadur kände sig obekväm med att bara ta emot, så han gav sig av därifrån.

I BAS informationsdisk, vid Teaching Hospital, fann han Rita och sedan två månader tillbaka bor han vid BAS härbärge. Rambahadur sitter inte bara och tar emot hjälp, nej han är en fixare och sköter om oss alla här. Han hälsar på de BASpatienter som är inlagda, han vakar över den som behöver hjälp, han hämtar dricksvatten till alla på härbärget, han städar och fixar och donar. Alltid med ett stort och brett leeende på läpparna! Han har som mål att bli bra i armen, vilket läkarna tror är fullt möjligt. Han vill bo kvar i Kathmandu och återuppta ett yrke som han tidigare provat – att väva. Hans livsfilosofi är som hämtat ur filmen “Pass It Forward”, han ger och hoppas på att inspirera andra att ge…

// Maria Leiner

BAS framtid

4 juli 2011

Rita har efter 10 års slit äntligen fått gehör för sitt idoga arbete med att hjälpa fattiga och sjuka människor i nöd och den senaste tiden har BAS uppmarksammats av högsta ledningen vid sjukhusen i Kathmandu.

Vi hjälper Rita och Ramesh med att samla in bidrag till BAS tomtköp. Vi har under de senaste veckorna träffat sjukhusdirektörer, affärsman m fl Hittills har vi fått ihop 450 000 SEK av de 730 000 SEK som tomten kostar.

Vi har fått stor hjälp från givmilda sponsorer i Sverige, stort tack!

Tillsammans bygger vi BAS!

Rapport från härbärget

3 juli 2011

Idag bor det 27 personer på härbärget, alla har den gemensamma nämnaren att de är fattiga och i nöd på något sätt. Antalet boende varierar var dag, en del spenderar lång tid här medan en del bara behöver BAS hjälp några dagar. Vi har i dagsläget inte möjlighet att ha någon anställd vårdpersonal så om den som är sjuk inte kan ta hand om sig själv måste den personen ha med sig någon till härbärget, en familjemedlem eller vän.

Några av de boende som har tillräckligt med energi och ork samt de medföljande personerna hjälper till med de dagliga sysslorna, såsom att städa, hämta vatten eller besöka andra boende på sjukhuset. Ibland har BAS hjälpt personer utan medföljande – om vi har haft möjlighet. Målet är att framöver kunna ha en eller ett par personer anställda så att vi kan hjälpa fler av dem som är mest utsatta, de ensamma och hemlösa som behöver sjukvård.

De som bor här permanent, BASfamiljen, har vi tidigare berättat om på bloggen. Det är Cali som jobbar på härbärget vars två sjuka söner Thakbadur och Durga genomgår långtidsbehandling samt deras syster Deepa och kusinen Prema. Pojken Rohan har blodcancer och genomgår också behandling under lång tid och bor på härbärget med sin syster Hiera som hjälper Cali med matlagning och omsorg om barnen. Dessutom bor de fyra cp-skadade barnen här som härbärget har adopterat samt den cp-skadade pojken Sanshok som övergivits av sin familj. Fyra dagar i veckan kommer det sjukgymnaster som idéellt ger de cp-skadade barnen vård och behandling. De andra barnen går i skola då de inte är för sjuka eller är inlagda på sjukhuset för behandling. Skolan ligger nära, tio minuters promenad från härbärget. BAS sörjer för deras utbildning och ser till att de får den vård som de behöver.

De som idag bor tillfälligt på härbärget är tre cancersjuka barn med varsin förälder. I stort sett var dag, besöker de sjukhuset för kontroll och behandling. En pojke som är rörelsehindrad i benen bor här med sin mor. Han är under behandling vid barnsjukhuset och kämpar på mycket duktigt; från att ha varit förlamad i benen kan han nu stå och ta sig fram ett par tre steg på vingliga ben.

Ett äldre par bor också hos oss, frun har cancer och väntar på att en sk fattigbädd ska bli ledig på sjukhuset så att hon kan få den välbehövliga operationen utförd. Därutöver bor en kvinna här som har brutit höftbenet och väntar på en ledig sjukbädd för att kunna genomgå en operation. Dock är bristen på sjukbäddar stor och det kan ta lång tid innan någon blir ledig.

Härbärget hyser även fyra patienter som drabbats av skador på ben och armar, magproblem samt än så länge oidentifierade sjukdomar. Rita har lyckats skapa en familjär känsla hos oss alla som bor på härbärget och vi hjälps alla åt med de dagliga sysslorna och att ta hand om varandra. I gemenskapen glöms alla svårigheter bort för en stund och glada skratt hörs allt som oftast i huset =)