Volontären Jessica Ivarsson berättar
Den 30 mars 2010
Nu har jag nyligen landat på hemmaplan och smälter mina intryck från ett kontrastfyllt Nepal.
Under min vistelse som volontär och gäst på Society Home har jag fått äran att lära känna organisationen BAS och personerna bakom, samt alla de personer som för tillfället bor på härbärget. Så många livsöden som jag fått dela och så många personer som har gjort stort intryck på mig. Rita och Maria för att de är verkliga eldsjälar med sin kravlösa generositet. Fattiga, sjuka och orättvist behandlade patienter för att de trots alla motgångar kämpar vidare och är så starka. Mitt i allt det sorgliga finns det också så mycket hopp och lycka!
Vilken upplevelse att kunna bidra med något till ett projekt som Health Camp, bland alla dessa nyfikna barn i så stort behov av den mest grundläggande vård och hygien. Eller att dela ut tyger till eleverna i Dahmili, skygga barn som nästan gömde sig är vi kom. Vilken lycka att uppmärksamma internationella kvinnodagen och att få uppvakta dessa välförtjänta kvinnor med nya saris, att få skratta och dansa. Eller helt enkelt bara att få spela eller lägga pussel med barnen på härbärget.
Jag försöker vara engagerad i olika humanitära projekt och organisationer och tror att vi alla kan bidra till viktiga förändringar i världen. Ibland krävs en kort stund av vår tid för att inte gå vilse bland alla dessa projekt och frivilliga organisationer, för att vår tid och våra pengar till så stor del så möjligt ska uppfylla det vi önskar. Under åren har jag lärt mig att uppskatta de största (välfungerande) organisationernas enorma makt att kunna påverka, men också de små gräsrotsorganisationernas effektivitet och direkta hjälp. BAS har mitt fulla stöd som sistnämnda och jag tycker framför allt om deras breda perspektiv och deras filosofi om hjälp till självhjälp.
Det är svårt att förändra världen på några veckor. Viktigast av allt är kanske att få en inblick i en värld och vardag som är så annorlunda vår egen.
TACK Mia, Rita & Ramesh!
All my best to you //Jessica
Frustration
Den 29 mars 2010
Sedan två veckor tillbaka är T.U. Teaching Hospital stängt. Det innebär tragedi för alla de sjuka nepaleser som varje dag söker vård vid sjukhuset, dryga 2000 per dag. I Kathmandu finns det två allmänna sjukhus som tar emot patienter från hela Nepal och när ett av dem håller stängt blir det katastrofala följder för den enskilde
Varför är då sjukhuset stängt?!
Sjukhuset är ett universitetssjukhus med många arbetande läkarstudenter, motsvarande svenska AT-läkare. För två veckor sedan började de läkarstuderande att opponerade sig mot det nyligen genomförda läkarexamensprovet. Studenterna och skolledningen anklagade sjukhusledningen för att ha tagit emot mutor och släppt igenom vissa studenter genom den tuffa läkarexamen. Demonstrationer utbröt och läkarna har strejkat sedan dess, under några dagar var till och med akuten stängd.
T.U. Teaching Hospital är ett allmänt sjukhus som tar emot alla de fattiga och sjuka som inte har råd med den privata sjukvården. Varje dag är det många nepaleser som lämnar sina hem för att söka vård vid detta sjukhus, allt ifrån de avlägsna små bergsbyarna till djungelområdet i söder. Många gånger har familjer splittrats pga. sjukdom eller olycka och resan till huvudstaden har varit långväga ofta med några dagars vandring och bussfärd. Eftersom kommunikationen i detta land inte sker med blixtens hastighet så har dessa människor inte fått höra att sjukhuset är stängt utan de kommer fram till ett låst sjukhus. Eftersom tillströmningen av patienter i normala fall är stor och belastningen på sjukhuset är hög så blir det en ohållbar situation vid det andra allmänna sjukhuset, Bir Hospital… dessa dagar är köerna dit enorma.
I morse mötte jag en ledsen Ishwor i trappan på härbärget, han skulle idag ha blivit av med gipset runt sin arm som han tålmodigt har svettats i under sex veckor men eftersom sjukhuset är stängt får han snällt vänta. Harikala vänta på provsvaren från sin gynekologiska undersökning som genomfördes för två och en halv vecka sedan, medicinen är slut och hon har blödningar från underlivet. Manoj väntar på läkarutlåtandet från sin senaste plastikoperation(han hade 50 % brännskador), ska han återvända till hembyn där familjen väntar sedan ett par månader eller är det möjligt att genomföra en ytterligare operation av hans händer så att han framöver kan börja arbeta igen? Danbhadur ska besöka sjukhuset varannan dag, hans bandage och gips måste bytas regelbundet för att räta ut den tidigare felbehandlade handen men dagarna går och ingen vet hur det kommer påverka den sexåriga pojkens hand. Livsviktiga operationer är inställda och redan hårt drabbade människor lider svårt. Frustrationen är stor och vi tänker på alla de patienter som vi varje dag skulle ha mött vid vår infodisk vid sjukhusentrén, på alla de patienter som i normala fall blir skickade till BAS härbärge av sjukhusets läkare…
Att förhindra livsviktig sjukvård, att förvägra behövande människor vård – det är omänskligt!
Styrka
Den 27 mars 2010
Häromdagen träffade jag en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött. Även denna kvinna bär namnet Rita, hon är 26 år gammal och har en dotter Debi som är 6 år gammal. För tillfället bor hon på BAS härbärge och här är hennes livshistoria…
Rita föddes för 26 år sedan i en liten by, Sindupalchuk, i östra Nepal. Hennes föräldrar ägde lite land, ett hus och några djur. Hon fick snart fem småbröder som hon såg efter när föräldrarna arbetade. Familjen klarade sig på vad det lilla jordbruket inbringade. Rita gillade att arbeta på fälten och med djuren, hon var stark som en oxe och kunde bära som en hel karl!
När Rita var 13 år gammal så dog hennes föräldrar och hon blev ensam med sina fem småbröder. Hon skötte om både bröderna och hemmet och allt ansvar vilade nu på hennes späda axlar.
Vid femton års ålder blev hon bortgift med en man som lämnade henne efter 3 dagar i svärföräldrarnas våld. Hon blev husets slav utan en rupie i betalt och endast med dålig mat som belöning och en ständig mobbing och terror. En kvinna som inte kan behålla sin man hemma är inte vatten värd och blir ett direkt föremål för trakasserier. Att Rita endast var ett barn tog ingen hänsyn till. Efter ett par år stod hon inte ut längre och hon beslöt sig för att bege sig iväg för att söka rätt på sin man. Enligt den nepalesiska traditionen gifter sig en kvinna endast en gång vilket ligger djupt rotat hos Rita och att gifta om sig var absolut inte något alternativ för henne. Tillslut hittade hon sin man i huvudstaden Kathmandu. De levde tillsammans i storstaden ett tag och Rita blev för sju år sedan gravid. De flyttade tillbaka till hembyn och mannens föräldrar. Under graviditeten anade hon oråd, barnet rörde sig inte och hon ville uppsöka läkare men svärmodern var av annan åsikt. Eftersom hon minsann fött sju barn ensam så behövde väl inte Rita springa hos en läkare, vad är det för ett daltande! Så något läkarbesök blev det aldrig.
Rita var ensam när hon födde Debi, hennes farhågor besannades och Debi föddes med ett deformerat huvud och hon var efter födseln mycket illa däran. Debi blev inlagd på barnsjukhuset, Kanti Hospital, i Kathmandu och en akut operation genomfördes. Efter tre månader skulle nya operationer och behandlingar utföras. Tillbaka i hembyn började återigen svårigheterna, mannen lämnade henne igen på grund av att deras dotter var handikappad och svärföräldrarna behandlade nu henne om möjligt ännu värre, ständiga trakasserier på grund av att Rita hade fött ett barn med funktionshinder. Svärföräldrarna förbjöd Rita att åter besöka sjukhuset eftersom man ansåg att det var onödiga kostnader, familjen hade ju redan betalat för en operation räckte inte det?! Bristen på vård har inte underlättat det för Debi, hennes huvud är deformerat, hon har inget tal och hon kan inte stå eller gå.
I fem långa år slet Rita och skötte hemmet och dottern, ständigt förtryck av sina svärföräldrar. Tillslut för ett år sedan begav hon sig återigen till Kathmandu med hopp om att kunna återförenas med sin man. Hon hittade en lägenhet och hon började jobba med att tvätta och städa hemma hos rika storstadsbor. När hon jobbar har hon med sig Debi, en del tycker det är okej medan det hos en del arbetsgivare inte ses med blida ögon och de släpper inte ens in henne. På grund av okunskap ses alla former av handikapp eller annorlunda utseende som något ondskefullt, ett straff från gudarna och allt som är annorlunda förkastas och förtrycks. Det är inte lätt att vara handikappad eller att ha ett handikappat barn i Nepal.
Rita har ett fantastiskt tålamod med Debi, hon spenderar all vaken tid med sin dotter som är otroligt krävande. Debi kan inte göra någonting själv, det är en ständig påpassning för Rita som är totalt ensam. Hon ser sin man ibland, de bor i samma område men han behandlar henne som luft och vänder bort blicken när de möts.
Så länge Rita och Debi är friska så klarar de sig men som för så många andra nepaleser så finns det inga marginaler. Debi har nu blivit svårt sjuk och det innebär katastrof för dem. Rita kan inte jobba och utan inkomst blir hon snart vräkt från sin lägenhet, hon har inga pengar till sjukvård för Debi som bara blir sämre och sämre… en ond cirkel som snurrar allt fortare. I Ritas vardag inkluderas inte lyxen att planera för framtiden, det handlar om att överleva en dag i taget.
Tack vare BAS har nu Debi fått vård och vi bryter den onda cirkeln. På härbärget får de nu bo tills de klarar sig själva igen. Trots alla svårigheter och alla problem som Rita har utsatts för under sina blott 26 år så är det med livfulla ögon och ett leende på läpparna hon berättar om sitt liv, hon har en enorm inre styrka och kämparglöd. Hon utgör en inspirationskälla utöver det vanliga.
Som jag har berättat tidigare så har BAS ett nytt projekt på gång för handikappade barn, det är BAS Ritas syster Ratna som håller på att starta upp behandling och dagcenter för barn i Debis situation, handikappade barn som växer upp under fattiga och svåra förhållanden och ensamma mammor som behöver såväl emotionellt som ekonomiskt stöd.
I en annan del av världen…
Den 24 mars 2010
Tidig morgon startar vi vår färd mot södra delen av Nepal, Chitwan. Gruppen består av Rita och Ramesh, jag (Maria) och volontärerna Jessica, Charlotta och Sara. I BAS minibuss tar vi oss sakta fram på i svenska mått mätt katastrofalt dåliga vägar, gropiga och håliga vägar som i slingrande serpentiner för oss ut ur Kathmandudalen och ner mot det platta söderlandet, Terai. Det är ett kuperat landskap med höga berg och djupa dalar, floden som ringlar sig fram, frodig grönska och färggranna blommor. Vi passerar genom den nepalesiska vardagen och vi får ta del av såväl matlagning som jordbruk och fårvallning. Trafiken är hektisk, färgglada långtradare som fraktar frukt och grönt från frodiga Chitwan, snabba motorcyklar och överfyllda bussar med passagerare på taken. Ett ständigt tutande ”nepali music” och det eviga dammet ”nepali pouder”.
Vid tidig eftermiddag anländer vi hos Ritas föräldrar och blir varmt mottagna av Ritas föräldrar och hennes brors familj som alla bor i samma hus. På nepalesiskt vis blir vi bjudna på lunch bestående av ris, linsgryta, grönsaksröror, yoghurt och dagen till ära kyckling. Kryddstarkt och underbart gott!
Vi njuter alla av den friska luften och de vackra omgivningarna. Vi är på landet och får ta del av allt som hör därtill, hämta vatten från brunnen, plocka papaya från träden, busa med fåren och åka traktor! På kvällen sitter vi under stjärnorna, på husets takterrass och njuter av god mat i goda vänners lag=)
Vi vaknar till ljudet av en buffel som blir mjölkad och morgonpigga tuppar, en ny dag och ett nytt äventyr väntar. Dagens projekt består av att dela ut skolkläderstyg till barnen i en liten fattig by uppe i djungeln knappt ett par timmars vandring från Ritas föräldrahem. I Kathmandu hade vi tidigare fått köpa bra tyg till inköpspris från en skräddare som stödjer BAS arbete. Vi hade köpt in tyg till de 120 skolbarnen som går i byn Damilis skola. Byn ligger otillgängligt och vi anlitade ett par bärare som hjälpte oss att frakta tyget. Vi påbörjade en svettig och kuperad vandring och det gick åt många liter vatten i den trettiogradiga värmen.
Vi skymtade så småningom små hyddor där uppe på kullarna, terrassodlingar och så småningom den byggnad som utgjorde byskolan. Byn är högt belägen och det känns som vi befinner oss i en helt annan del av världen än den vi känner, på en helt annan planet. Invånarna tillhör kasten/folkslaget chepang (vilket är en av de lägsta och outvecklade kasterna i Nepal), de bor i små hyddor och de lever fortfarande mestadels av det som naturen har att erbjuda. Sedan ett par år tillbaka har man börjat bruka jorden och odlar majs, det varma och torra klimatet tillåter inte odling av ris och andra grönsaker. För fem, sex år sedan byggdes en kyrka i byn och alla bybor är numera kristna. Kyrkans församling har hjälpt till att finansiera byskolan och kyrkan betalar även den lunch som eleverna erbjuds varje dag.
Nyfikna barn vällde ut från den rosafärgade skolbyggnaden och undrade varifrån dessa blekansikten kom ifrån och vad vi hade på deras skola att göra… berättigade frågor som snart besvarades. Lärarna hjälpte oss att ta fram tre barn vilka utgjorde modeller för storlek small, medium och large sen påbörjades mätning och tillskärning av tygerna, full aktivitet och många hjälpande händer. Blyga barn med stora förundrade ögon tog emot de tyger vi delade ut. Ett par lokala skräddare var med oss och de ska sy upp barnens skolkläder, goda jobbtillfällen. Glädjen är stor hos oss alla, det är en glädje att få och det är en enorm tillfredsställelse och lycka att få ge – Tack Du BAS-givare som gjorde denna klädutdelning möjlig! Totalt var omkostnaderna för tygerna 2 500kr och det gav 120 skolbarn och fyra lärare kläder.
Väl tillbaka i Ritas föräldrahem mötte vi Nirmala som tidigare jobbade vid BAS härbärge i Kathmandu. Hon och hennes familj hade råkat ut för en olycka, deras hus brann nyligen ner till grunden och för denna fattiga familj innebar branden en katastrof. Familjen som består av Nirmala och hennes dotter, Nirmalas föräldrar och hennes 7 syskon bor nu i ett skjul. Familjen har ett stort behov av ett nytt hus och det helst innan den tuffa monsunperioden gör sitt antågande i juni. Ett nytt hus (som i våra ögon mest är en bättre byggd hydda) kostar ca 4 500 kr att bygga och hitintills har familjen lyckats låna 1 800 kr av generösa och hjälpsamma bybor. BAS ska bidra med 1 000 kr och Ritas pappa lovar se till att huset står färdigt innan regnet kommer.
Det är med stor tillfredställelse och med ett brett leende på läpparna som jag denna dag somnar in under myggnätet.
Namaste!
BAS-behov
Den 9 mars 2010
Vi vaknade innan solens strålar hade börjat värma och samtidigt som människans bäste vän hunden, eller i Kathmandutermer -väldigt många vänner som ylar i en ostämd kör. Anledningen till ett extra tidigt uppvaknande var att BAS denna dag skulle ordna med en hälsodag, en ”Health Camp”.
Rita hade långt innan valt ut en by och dess skola, byn Devbhumi i Aapjhariområdet (som fått sitt namn efter mangoodlingarna i området, aap betyder mango) och skolan Bhuwaneshwori Primary School . Byn ligger ett par mils körning öster ut från Kathmandu.
Rita hade samlat ihop ett kompetent litet gäng, det var läkaren Rupa, sjuksköterskan Bhawana, volontärerna Sanju och Bijay (som studerar vid St. Xivier University, motsvarande en socionomutbildning och praktiserar på BAS) Rita och hennes man Ramesh, jag och mina vänner Jessica och Charlotta som nyanlänt från Sverige för att volontärarbeta.
Temat denna dag var ”Ta hand om din hälsa och din kropp”. Varje barn på skolan, ca 200 elever, skulle få en enkel hälsoundersökning och vid behov bli tilldelad medicin. Dessutom skulle vi anordna en aktivitet för att främja hälsa och stärka medvetandet om vikten av att ta hand om din egen kropp och ta ansvar över ditt eget liv.
Tidig morgon lämnade vi Kathmandus kaotiskt myllrande stadsliv och begav oss på skumpande vägar ut på den nepalesiska landsbygden. Stora fält öppnar sig med odlingar av ris, raps och potatis, böljande gröna kullar och på avstånd höga snöklädda bergstoppar. Solen strålar från en klarblå himmel och Nepal visar sig från den vackraste sidan!
Längs den slingriga, grus och stenbelagda vägen möter vi hönor, kor och hundar. Männen sitter på huk med sitt morgonte i handen medan kvinnorna sedan många timmar sliter på fälten. Vi ser ett och annat byggarbete, där hus börjar ta form under byggställningarna av bambu. Vi möter unga kvinnor med barn på ryggen och äldre kvinnor kånkandes på rissäckar, grönsaker eller vatten. Kvinnor som arbetar och sliter medan männen stilla betraktar…
Vi anländer till den lilla byn och vår minibuss väcker stor uppmärksamhet eller snarare vi blekfisar som kommer ut ur den. I själva byn är det inte många hus, kanske ett hundratal … många av eleverna har lång väg till skolan, upp till tre timmars vandring – enkel väg!
Det är i låga murade byggnader som de 5 klasserna befinner sig i, de fallfärdiga byggnaderna formar en kvadrat runtom en skolgård. Det är en väldigt låg standard och det finns ännu inte elektricitet på skolan. Klassrummen består av murade väggar, träbänkar och en svart tavla. Det finns ett extra rum som skolans rektor delar med sina kollegor. Rummet fungerar även som sjukstuga, matrum, materialrum, mötesrum mm.
Från det att vi sätter foten på skolgården blir det jubel och klang, alla eleverna rusar ut o undrar nyfiket vad vi är för ena. Det är barn med smutsiga ansikten och trasiga, smutsiga skoluniformer och sandaler som möter oss. Pigga och nyfikna ögon tindrar mot oss och glada tillrop från alla håll, Hi! Namaste!
Vi får tillgång till ett av klassrummen som vi snart fyller med mediciner och informationsbroschyrer och det formligen väller in elever som vill bli undersökta. Jag, Carlotta och Jessica vänjer oss snart vid den osvenska kaotiska röran och vi hittar alla våra funktioner. Charlotta är läkare och hon tillsammans med doktor Rupa undersöker tålmodigt alla de 185 barnen. Jessica dokumenterar, fotar och filmar. Och jag hjälper till vid vägningen. Rita och Ramesh har den övergripande kollen och hjälper till både här och där. Sjuksyster Bhawana delar ut mediciner och konsulterar.
Rummet surrar av aktivitet, barnen blir inskrivna och vägda otåligt står de sedan och väntar på sin tur att få träffa doktorn där det undersöks i mun, hals, ögon och lyssnas på hjärtat.
Volontärerna Sanju och Bijay var denna dag med om ett eget litet äventyr. De fick inte plats i minibussen och skulle ta sig till byn med en lokalbuss, problemet var dock att bussen bara gick halva vägen sen fick de vandra ett par timmar i stekhet sol innan de svettiga och törstiga anlände… puh!
När Sanju och Bijay nu var på plats drog vi igång den aktivitet som vi planerat för de barn som inte var i doktorernas händer. Dock en lite fnurra på tråden, vi skulle visa en film och när vi frågade om det fanns ström så sa rektorn att -Ja, det är ström… Men snart fick vi klart för oss att de han menade var att de enligt elschemat var ström tillgängligt i byn nu men inte på skolan för här fanns det inte ngn el indragen överhuvudtaget! Så vad göra? Jo med hjälp av en lånad kabel lånade vi el från det närliggande huset och filmvisningen var inom kort igång, det lånades TV av ngn i byn och DVD-spelare hade vi själva med. Förra året producerade BAS filmen ”My Life” som sponsrades av svenska bidragsgivare. Filmen handlar om en föräldralös pojke som stöter på många problem och svårigheter, allt från aga till rökning , barnarbete och civilkurage, men tack vare hans egen drivkraft kommer han vinnande ut ur en svår barndom. Efter filmvisningen så hade Sanju och Bijay en bikupsaktivitet där eleverna sedan fick redovisa resultatet inför varandra. Ett bra sätt att få dem att tänka till kring filmens tema.
Ryktet gick snart på byn att läkarna har kommit till skolan så tillströmningen från bybor var en aldrig sinande sådan. Det var först framåt eftermiddagen som stetoskopen och medicinerna packades ihop.
Det generella intrycket från läkarna Charlotta och Rupa var att barnen har mycket dålig tandhygien och den grundläggande hälsan är mycket dålig. Det var en handfull elever som var i behov av läkarvård. Vår analys av dagen är att det är ett stort behov av hälsoundersökningar men framförallt så saknas basala kunskaper om vård och hälsa och förebyggande av sjukdomar.
Vi saknade föräldrarnas närvaro, trots att information gått ut till föräldrarna om vår aktivitet på skolan så var det endast ett fåtal som hittade dit. För att få till en långsiktig och hållbar förändring så måste både barnen tillsammans med sina föräldrar delges information och medvetandegöras.
När vi utvärderar dagen och BAS första ”Health Camp” så har vi insett att vi nästa gång ska vara fler läkare och framförallt fler sjuksköterskor. När vi framöver ska göra aktiviteter av detta slag ska vi fokusera på att informera om basal kunskap om kropp och hälsa såsom exempelvis tandvård, personlig hygien, vikten av rent vatten och näringsriktig mat.
En spännande dag på den nepalesiska landbygden, långt långt bort från den svenska civilisationen och vårt välfärdssystem med en sjukvård öppen och tillgänglig för alla.
Namaste!
Känslor
Den 1 mars 2010
Nepal är ett land som väcker mycket känslor inom mig och jag tänkte delge Dig mina tankar och funderingar.
Jag känner tacksamhet när jag på morgonen promenerar till templet upp mot Kitipur, tacksamhet över alla mina nära och kära i både Sverige och Nepal, tacksamhet över att jag är frisk och full av energi, att jag har ett jobb och att jag har den fantastiska förmånen att få ta del av två skilda världar i öst och i väst.
Jag får en enorm energikick av att få vara en del av BAS, att få arbeta tillsammans med Rita och tillsammans med henne utveckla verksamheten i Nepal. Energin formligen sprutar när jag tänker på de underbara människor som under detta år har visat ett intresse och engagemang för BAS i Sverige. Att få jobba tillsammans med människor med stort hjärta och socialt engagemang, som tillsammans brinner för att förbättra situationen för medmänniskor i Nepal – det går jag igång på!
Jag blir ilsk som en fräsandes och morrandes tiger när jag möter den fruktansvärda diskriminering som genomsyrar det nepalesiska samhället; när folk av högre kast behandlar människor av låg kast som djur och värre än så, när män behandlar kvinnor som sina slavar och egendomar och när handikappade barn och vuxna göms och inte får existera på ett värdigt sätt… grrrr
Jag blir euforiskt lycklig när jag leker, spelar och övar engelska med barnen på härbärget. Deras glädje blir min glädje och det är alltid nära till skratt tillsammans med dem. Även att vi inte har många ord gemensamt, de kan engelska ungefär lika bra som jag kan nepali, så förstår vi varandra oftast… o gör vi inte det blir det istället roliga missförstånd=)
Jag blir rörd av den generositet, värme och kärlek som jag får här, helt utan krav på motprestation. I Nepal behandlas en gäst som en gud och oavsett hur fattig du än är så har du alltid något att erbjuda en gäst, om inte annat så en kopp te – cia. Här finns det alltid tid att sitta ner och prata, att ge en stund av din tid till den som behöver ett lyssnande öra eller ett gott råd.
Jag blir ledsen när bristen och ibland avsaknaden av infrastruktur i landet medför att sjuka inte alls kommer under vård eller att de inte kommer under behandling i tid och därför dör, att många får leva under ständig matbrist, att vattenbrist och långa distanser till vattenkälla hindrar och förstör skördar, att skolvägen blir alltför lång och farlig så barnen inte får någon utbildning…
Jag blir djupt engagerad när jag stöter på ett problem som BAS kan vara med och lösa. Det kan handla om en mycket fattig människa som behöver en hjärtoperation, eller ett barn som vi kan hjälpa så att han/hon får en bra skolgång, det kan vara att ordna en bloddonation för en patients överlevnad eller att finna ett hem åt ett övergivet barn. Problem är utmaningar och tillfredsställelsen är enorm när det blir en lycklig utgång.
Jag blir fascinerad över de levnadshistorier som jag har förmånen att få ta del av, jag lyssnar och skriver så att pennan glöder. De kvinnor och män jag möter har så mycket att berätta, de lever på platser som är så annorlunda mot min vardag och de har erfarenheter som jag aldrig kommer att samla på mig under denna livstid. Den gemensamma nämnaren för alla som jag hitintills har mött är att de har en enorm kraft, en överlevnadsstyrka som har tagit dem genom svårighet efter svårighet. Det är både skratt och tårar ackompanjerar deras röster och jag är rörd och fascinerad, denna kraft kan försätta berg!
Ett efterlängtad besök
Den 1 mars 2010
Igår den siste februari firade Nepal ”Holi” en galet tokig festival som börjar firas långt innan den faktiska helgdagen. Firandet har sin upprinnelse ifrån en hinduisk religiös berättelse där den goda gudstrogna vinner över det onda. Helgdagen firas genom att alla, hemma såväl som på gator och torg kastar färg och vatten på varandra. Alla regnbågens färger, vatten ballonger och vattenpistoler far i luften. Alla blir vi som barn på nytt! Vi firade denna dag tillsammans på härbärget, de boende, Ritas familj och Ritas syster med familj. Vi hjälptes först åt att laga maten, ris, grönsaksröror och dagen till ära kyckling. Det är inte ofta en fattig person i Nepal har råd att äta kyckling, så när det händer är det fest. Sen började det roliga – ett galet färg- och vattenkrig och alla skrattade vi så att vi grät! Helt utmattade sjönk vi sedan ihop och njöt vi av den goda maten. Den bästa medicinen mot sjukdomar och svårigheter är skratt och gemenskap=)
Jag vaknade vid halv femtiden imorse av rinnande vatten och muntra röster, idag var det dags för ett efterlängtat besök. Pashupati är den hinduiska gudens Shivas tempel, Shiva är den mäktigaste guden av dem alla och Pashupati är det största och viktigaste templet för alla hinduer. Hit vallfärdar troende från hela världen. Många av de boende på härbärget har varit i Kathmandu många gånger men deras upplevelser av staden är oftast bara sjukhusen och härbärget. Det är en stor önskan för många av dem att någon gång får be och offra vid Pashupati.
Tidigt innan solen har gått upp och innan du har stoppat något i magen är den tid då en rättrogen hindu går till templet för att offra och be. Nybadade och med stor förväntan i ögonen samlades alla vid härbärgets lilla minibuss, vi packade in som små sillar(trafikreglerna är inte desamma som här och det finns ingen begränsning mer än den fysiska hur många som kan få plats i en bil) och rullade iväg genom Kathmandus gator. Ännu har trafikkaoset inte kommit igång och ännu sover många i de hus vi passerar. Hundarna ligger och sover tillsammans med de hemlösa. Vid vägkanten har en och annan eld tänts av ihopsopat skräp, händer som värmer sig, kroppar som vaknar till liv… en ny dag börjar gry i mångmiljonstaden Kathmandu.
Jag som inte är hindu får inte gå in i det heliga templet utan får istället stå och betrakta alla de människor passerar in och ut genom den stora smyckade porten. Det är måndag morgon och guden Shivas heliga veckodag så det är idag extra många besökare. Det är en salig blandning av rika och fattiga, kvinnor och män, unga och gamla.
De vaksamma aporna vaktar templet och sköter hög säkerhetsvakten exemplariskt, så fort något sticker ut från kroppen eller du har något i handen så är de där med blixtens hastighet och norpar det med sina kvicka små händer.
Utanför tempelporten sitter många hemlösa och tigger, de bor på tempelområdet och tillbringar sina dagar med att tigga ihop till brödfödan.
Nästan alla män som passerar har någon slags käpp eller träpinne i handen och jag trodde att detta ting var en del av någon religiös ritual, men ack så fel jag hade… det är endast ett tillhygge för att i gryningstid skydda sig mot alla vildhundarna som männen passerar under sin tidiga morgonpromenad upp till templet.
Alla tempel har sin huvudgud och inne i templet och utanför finns det sedan mängder av ytterligare hinduiska gudar. Utanför varje tempel står gudens färdmedel och vaktar, Shiva färdas på en oxe och en stor guldfärgad staty av en oxe vaktar Pashupati. Detta tempels betydelse och påverkan på den nepalesiska befolkningen kan beskrivas med att det i hela Kathmandudalen inte brukas någon jord på annats sätt än med de egna händerna. Eftersom oxen är guden Shivas färdmedel så är oxen helig och får inte användas till jordbruk och därmed inte heller något annat djur eller maskin.
Glädjen är stor när härbärgets boende åter kommer genom Pashupatis port, besöket är en stor upplevelse för en troende hindu och mångas högsta önskan har idag blivit uppfylld! I Nepal är religionen mycket viktig och för många ger det en enorm styrka när livet är hårt och tufft som det för denna grupp människor. Glatt strosar vi ut från tempelområdet, inget manfall bara ”sandalerfall”… innan du går in i templet tar du av dig skorna och när Ishwor kom tillbaka och skulle ta på sig sina sandaler igen gick de inte att finna, så de var bara att sticka fötterna i någon annans sandaler – ofrivillig byteshandel=)
En härlig start på dagen och nu är det dags för en smaskig nepalesisk frukost: dal, bahat och tarkari.
Hälsningar från ett soligt Kathmandu!
