Rapport från Nepal – Sida 8

Fönster för framtiden

Medan vi stökar inför jul pågår inredningen av BAS härbärge i Kathmandu för fullt. Delvis tack vare vårt julstök. För det är med hjälp av pengar från julmarknader och julgåvor från privatpersoner och företaget Centerlöf & Holmberg som det inom kort kommer att finnas ett stort funktionellt kök för härbärgets alla boende. Tack vare bidrag från Rotaryklubben Gamla Sta´n i Eksjö kommer det att finnas än mer solpaneler på taket inom en månad. Det kommer att göra stor skillnad. I Kathmandu stängs all el av med jämna mellanrum. De schemalagda elavbrotten är extra långa under vintern då det finns mindre tillgång till vattenkraft, eftersom vattnet i Nepals exploaterade floder är som lägst då. En egen energikälla gör verksamheten mindre sårbar.

I köket ska det läggas kakelgolv, och fönster håller på att tätas. Elavbrotten gör att allt tar lite längre tid, men det går framåt.

Rita Kharel hälsar att vädret är kallt i Kathmandu, men stämningen varm på härbärget.

Önska god jul med världens viktigaste köksrenovering

Nu har du chansen att imponera stort på nära och kära i jul! Hur många ger bort ett kök i julklapp?

Arbetet på BAS härbärge i Kathmandu kan underlättas betydligt om det nybyggda köket får vettig utrustning. Gasspis, riskokare och fungerande kranar frigör tid och kraft åt annat, saker som maskiner inte kan göra. Genom att sätta in pengar på BAS bankgiro 434-9866, bidrar du till ett kök som kommer att föda upp till 50 personer om dagen.

Vi ska snart lägga ut gåvokort som du kan skriva ut på hemsidan.

God Jul!

Vandring och Val

Namaste!

Jag är nu tillbaka i livliga Kathmandu efter 13 dagars trekking i Langtang. Det var fantastiskt att få uppleva den nepalesiska naturen, åh vilka berg! 13 dagar var en utmaning för mig som ovan vandrare, men det var verkligen härligt. Och min nya plan blev i slutändan helt perfekt. Jag fick dela guide med kanadensiska Julie, och vår humoristiska guide Pawan var bästa tänkbara. Dessutom hade vi strålande sol och klarblå himmel varje dag! Jag längtar redan till nästa vandring, när den nu blir. Tid har jag dock på mig.. Vi mötte flera pensionärer som knatade på, sakta men säkert. En glad holländare firade sin nyvunna pension med att vandra här i en hel månad.

Att vara på vandring och kånka på sina saker gör att begreppet ”lyx” får en helt annan innebörd än hemma. Lyx är att få duscha varmt, det spelar absolut ingen roll att duschrummets väggar till största delen består av jord. Lyx är att en natt ha riktiga väggar i sitt sovrum för att kunna sova utan dunväst och raggsockar. Lyx är att ha toalett inomhus (det gör inget att det är en asian toilet, dvs ett hål i golvet) och därmed slippa gå utomhus under nattens minusgrader.

I mötet med människor som inte har så mycket blir det tydligt vad vi människor behöver. Vi behöver mat, men absolut inte kött varje dag. Vi behöver ett varmt sovrum, knappast värmeslingor i badrumsgolvet. Vi behöver tillgång till skola och vård. Och vi behöver framförallt relationer med andra människor. För en sak är vad vi behöver, en annan vad vi vill ha. Men blir vi lyckliga av allt vi vill ha? Vi mötte så fina människor i bergen. Deras vardag är hård och tillvaron skör, men de har en fin samhörighet med varandra och många verkade påfallande glada. De har en lång väg att gå för att få ett tryggare samhälle men vi har också mycket att lära.

Valet i Kathmandu är över och rösterna räknade. Demokratiska partiet vann och över 70% röstade, vilket verkligen är ett framsteg. Många bryr sig nämligen inte om att rösta eftersom det är krångligt att ta sig till vallokaler/inte finns någon bra kandidat att rösta på.

Under strejken sprängdes en del bomber i Kathmandu, och det har förekommit skottlossningar och stenkastning. En ung man dog under strejken och en sexårig flicka brännskadades allvarligt när en bomb kastades in i en buss. Julie, som jag vandrade med, var lite rädd att hennes familj i Kanada skulle oroa sig eftersom vi varken hade internet eller mobiltäckning under vandringen. Men så mötte vi en fransman som krasst konstaterade att inga internationella nyhetsredaktioner bryr sig ett smack om att det varit val och oroligheter i Nepal. Blir därför extra glad när jag googlar på DN och ser att vårt lilla Sverige faktiskt skrivit en smula om saken:
http://mobil.dn.se/nyheter/varlden/bomb-exploderade-under-nepalval/?brs=dDet är roligt att vara tillbaka på härbärget, det känns som att komma hem. Just nu dricker jag en varm kopp Masala-tea efter att ha klivit upp kl 5 för att följa med Rita och Ramesh på yoga. God lördag!

Volontär Nina Dahle

Oroligheter stoppade inte valet i Nepal

I dag, den 19 november, hölls val i Nepal, ett år efter att det ursprungligen planerades, och efter en höst av våldsamheter och strejker ledda av partier som anser att valet bör bojkottas. På valdagens morgon sprängdes en bomb i Kathmandu. Men även de som inte drabbas direkt av våldet känner av oroligheterna och effekterna av strejker och blockader.

Raj Kharel på BAS i Kathmandu berättar om hur hur strejkerna, som i Nepal ofta innebär att även de som inte håller med de protesterande tvingas lägga ner sitt arbete av rädsla för repressalier om de inte gör det, påverkar vardagen. Blockaderna hindrar transporter av livsmedel och andra förnödenheter. ”Alla lider av kraftigt höjda priser på grönsaker. Ett kilo salt som tidigare kostade 16 rupies säljs nu för över 100 rupies.” Han konstaterar dock att situationen är än värre för de som bor på landsbygden.

Valet gäller den konstituerande församling som ska skriva landets nya grundlag, ett arbete som pågått sedan 2008 och vars deadline förlängts fyra gånger. När den senaste gick ut, i maj 2012, upplöstes den konstituerande församlingen och sedan dess har landet letts av en tillfällig regering.

Nu har valstugorna stängt och BBC rapporterar att valdeltagandet uppskattas till rekordhöga 70 procent. Det kommer att ta veckor innan valresultatet är klart. Över 16 000 kandidater från ett hundratal partier konkurrerar om de 601 platserna i församlingen. 12 miljoner människor har registrerats för att få rösta.

BAS vill vara en del av utvecklingen av ett demokratiskt Nepal där alla har inte bara rätten utan även möjligheten att påverka landets styre. För utan hälsa och utbildning kan den rätten vara svår att utnyttja.

Namaste Nepal!

Förra onsdagen landade jag, pirrig och förväntansfull, på flygplatsen i Kathmandu för första gången. Jag heter Nina Dahle och ska spendera en månad på BAS, ett slags studieuppehåll efter läkarstudierna. Det ineffektiva köandet för att få olika stämplar och underskrifter vid olika diskar spred den härliga insikten – äntligen framme i NEPAL! Till slut hade jag visum i passet och ryggsäcken i handen, och klev ut i en myller av vinkande neplaser. Tur att Rita och Ramesh Kharel som stod och väntade har fått ett öga för förvirrade svenska volontärer. Vilken känsla det var att äntligen få komma till BAS och klämma in mig i volontärrummet tillsammans med Sandra, Julia och Kristina – som idag flugit sin kos.

Rita Kharel är hjärtat, hjärnan och händerna bakom BAS; ett härbärge som hjälper fattiga, sjuka och utsatta människor. Rita är en brinnande eldsjäl med ett modershjärta stort nog för hela sin befolkning, och för alla oss volontärer. Rita är inte ens 40 år gammal, men att gifta sig 13 år gammal och få första barnet vid 15 kan kanske skynda på klokhet och mognad? Om Rita vaknar på natten ligger hon och funderar på hur hon ska kunna hjälpa fler av sina medmänniskor. Det är hennes första tanke om morgonen, och den sista innan hon somnar. ”I will keep fighting för human rights until my last breath”, säger hon när vi dricker te idag. Hon förklarar att hon till en början delade med sig av sin egen mat, och gick runt och sålde kryddor för att samla in pengar till fattiga och sjuka. ”I ena handen kryddor, i andra handen sjuka människor”. Rita insåg dock att hon måste skapa en organisaton som är större, och kan leva vidare när hon inte finns längre, och BAS startades. På BAS kan de allra fattigaste få bo då de söker sjukvård här i Kathmandu. De får mat, husrum, hjälp att betala mediciner och att tala för sig. Det finns några personer som bor här permanent, bland annat flera handikappade barn. Några av dem hittade Rita i ett igenbommat och mörkt rum på sjukhuset där de låg i sin avföring, ensamma i mörkret. Hon ignorerade skylten NO ENTRY, och började gå dit för att mata och pyssla om. Nu har de ett hem här på BAS, och jag vill berätta mer om dem framöver. Att BAS skapats och nyligen har fått ett eget hus är stort. Och Ritas visioner är så mycket större – det finns inga inre gränser för denna starka kvinna.

Nepal är ett otroligt vackert land som tycks fullt av fantastiska människor. Det jag hittills upplevt av nepaleser är vänlighet, tålmodighet, humor och hederlighet. I vilket annat land kan en turist gå tillbaka till en affär och uppgivet fråga om hon möjligtvis glömde ta med sig skinnväskan som hon köpte där för ca två veckor sedan – och mötas av svaret ”Oh yes, my boss told me about you! So good that you finally came back, just pick a new bag please!”. Glömt kameran i bussen, glömt ta emot växelpengarna? Inga problem, nepaleserna kommer att springa efter dig med kameran/pengarna och en vänlig förmaning.
Tålmodighet och flexibilitet är viktiga egenskaper för befolkningen. De gillar inte att planera i förväg utan håller sig till ”raw plans”, inte så konstigt eftersom mycket här är oberäkneligt. Ett av de dagliga elavbrotten (för att spara el) höll till exempel på att sätta käppar i hjulet för detta inlägget – ingen el, inget internet.

Det är val i Nepal kommande vecka, och det verkar bli riktigt rörigt. Strejk har utlysts från och med måndag och tio dagar framåt, men ingen vet exakt vad som kommer att hända eller hur länge strejken kommer att vara. Det blir totalstopp i trafiken (inte ens mopeder), möjligtvis stenkastning och våldsamheter. Kanske blir det ett par dagar – kanske tio, och invånarna råds att hålla sig inomhus under strejken. Det intressanta är att ingen verkar särskilt besvärad av ovissheten. Kan ni tänka er hur det skulle se ut i Sverige?! Men nepaleserna är vana, detta är deras vardag. För lilla mig innebär strejken att min sedan länge planerade vandring med start exakt 16 nov inte kan bli av. Plötsligt känner jag mig väldigt svensk. Jag hade ju planerat så bra, och blir besviken över att min fina plan plötsligt förstörts! Sicken tur att jag har så många nepalesiska förebilder och att ”raw plans” är till för att ändras. Min 8-dagars tur blir nu 13 dagar trekking (Langtang Gosainkunda) med start imorgon 9 nov. På detta vis missar jag strejken i Kathmandu, och nu känns den nya planen toppen. Får se hur det känns om 13 dagar, men som Rita säger så blir allt alltid bra – även när det inte blir just som man tänkt sig.

Återkommer till bloggen när jag är tillbaka. Ett nytt äventyr, i äventyret!

Här bildas & språkas det!

Det är inte bara i Chitwan BAS bedriver utbildningsprojekt. Det pågår just nu tre olika utbildningsprojekt i BAS huset i Kathmandu och ytterligare ett ligger i startgroparna och invigs idag!

När BAS startades fokuserades arbetet helt på folkhälsa och sjukvård. Efterhand blev vi varse den täta sammankopplingen mellan hälsa och utbildning. Vi mötte många barn vars studier blev störda eller helt avbrutna pga deras föräldrars sjukdomar, vi mötte också många barn vars skolgång blev bristfällig pga deras egna sjukdomar – exempelvis för barn med fleråriga cancerbehandlingar. Dessutom är många av sjukdomarna i Nepal tätt sammankopplat med den bristfälliga eller totala avsaknaden av utbildning – det finns ingen medvetenhet kring vikten av god hälsa och de flesta sjukdomar beror på dåligt vatten, bristfällig hygien och näringsbrist.

Ett första steg som BAS tog var att erbjuda utbildning till de barn som vistas på härbärget. Det är en verksamhet som pågått i snart fem år, antalet elever skiftar och beror givetvis på behovet. Idag är det sex barn som får skolgången betald av BAS.

Ett andra steg som nu tagit fart är att med hjälp av praktiserande universitetsstudenter erbjuda utbildning för de kvinnor och män som kommer till BAS. Många som kommer till BAS är analfabeter och har svårt att klara sig i dagens samhälle. BAS ger utbildning i nepali och enkel konversation på engelska.
Eftersom det är utländska volontärer från Sverige och andra länder som kommer till BAS är det i dagsläget en språktröskel mellan de anställda, boende och volontärer så här behöver göra insatser för att sänka trösklarna och lära av varandra.

Det tredje projektet som nu påbörjats är att barnen på härbärget har börjat etablera mailkontakt med skolbarn i Sverige, från Handskerydskolan i Nässjö.

Kommer du ihåg ditt första mail? Här var det ett ivrigt gäng som knåpade ihop sitt första mail och några dagar senare , glittrande ögon o glädjetjut – vi har fått svar från andra sidan jorden! Tillsammans stavade vi fram den engelska texten och förundrades över bilder, frågor väcktes – har barnen i Sverige inte skoluniform? Och sedan en stor iver att tillsammans snickra ihop ett svar på engelska och gemensamt bestämma vilken bild som ska skickas.

Ibland (eller snarare ofta) bör vi ta på barnens glasögon! När jag skulle åka till Nepal denna gång ville treåriga Edith ge något till barnen på härbärget, hon tyckte att jag skulle köpa någon bok för pengarna hon gav mig. Och självklart, det är ju underbart att få en saga högläst innan du ska sova, visst är det urkul att bläddra i faktaböcker och lära sig om allt från fiskar till människans hjärna och rymden, att få drömma sig iväg i en riktigt bra novell eller skratta åt roliga rim. Så det blev inte bara en bok, jag fick några fler pengagåvor med mig från nära och kära som ville att jag skulle köpa något klokt till härbärget – så det blev bokhyllor och en start till ett litet BAS bibliotek med böcker för barn, unga och vuxna på nepali och engelska. Nu pågår insamling av begagnade böcker.

Tack Edith för din kloka idé! Biblioteket döper vi till ”Krishna Library” efter Krishna som bodde här på härbärget under tre år då han slogs mot en envis tbc som tillslut tog hans liv för en månad sedan. Krishna älskade böcker och han gav BAS en själ av kärlek och generositet. Förhoppningsvis ger biblioteket en nyfikenhet inför läsande och bildning och skapar ett rum för goa stunder. Ramailo!

=)Maria Leiner

Kärlek och glädjetårar – microlån a lá BAS!

Den här dagen startar på ett förtjusande ljuvligt sätt! Lycka och värme i kropp o knopp då medmänniskor hjälper varandra trots att de aldrig möts och trots att de befinner sig på olika sidor om vårt runda klot – 6 282 km från varandra!

Ram Bahadur och Ram Kumari Budha och deras nioåriga dotter Sangita kom första gången till BAS för ca ett och ett halvt år sedan. Ram Kumari hade då sedan flera år haft svåra lungproblem med infektioner och inflammationer, efter tre operationer och enorma skulder hittade familjen till slut till BAS. Här fick de hjälp att hitta rätt behandling till låg kostnad och möjlighet till läkande omgivning på härbärget.
Dock hade alla tidigare behandlingar och operationer kostat en förmögenhet och för att kunna betala hade familjen tvingats ta ett lån hos en av byborna i deras hemby. Ett väldigt vanligt förfarande och bristen på ett för alla tillgängligt banksystem möjliggör för många att göra sig en förmögenhet på andras olycka.
Familjen Budha hade inget val och tvingades att ta ett lån på 300 000 Nrp (ca 19 500 Sek) med en ockerränta på 25% och med en årlig avgift på 10 000 Nrp (ca 650 Sek). En livslång börda som bara växer och en varje-dag-huvudvärk då det är enormt tufft att få ihop pengar till betalningarna.

Många nepalesiska män hade sedan länge lämnat en sjuk fru som Ram Kumari, men Ram Bahadur vårdade sin fru med ömhet och kärlek, bar henne till sjukhuset när hon inte orkade att gå, matade, tvättade henne och tog hand om dottern. Detta samtidigt som han försökte tjäna ihop pengar till lånet och till ytterligare mediciner och behandlingar. Desutom var han hårt ansatt av familjen som tyckte att han skulle lämna Ram Kumari eftersom hon bara kostade pengar och inte hade fött honom någon son.

Under den tid som familjen Budha tillbringade som patienter hos BAS har organisationen växt och antal arbetsuppgifter och omfattningen av dem har ökat. Rita har tillsammans med sin familj och Kali, som sedan fyra år tillbaka har arbetat som husmor på härbärget, sedan länge sökt efter mer arbetskraft. Det är inte helt enkelt att hitta personer till denna typ av jobb, det är ett hårt jobb som kräver ett stort hjärta, medmänsklighet och social passion. Det kan inte vara pengar som är drivkraften, dessa personer tröttnar snart.

När nu Rita o Co. fått möjlighet att lära känna Ram Bahadur och Ram Kumari insåg de alla snart att det vore otroligt värdefullt om de skulle vilja stanna och arbeta hos BAS. En win-win för alla inblandade! BAS skulle få god hjälp med arbetet på härbärget och arbetet skulle ge familjen Budha en inkomskälla och hjälp med Sangitas utbildning. Sedan ett halvår tillbaka arbetar nu Ram Bahadur och Ram Kumari för BAS och Sangita går till skolan tillsammans med de andra barnen på härbärget. Alla trivs med varandra och det är ett gott teamwork!

Dock ett svart och tungt orosmoln på himlen – det stora lånet…

Eftersom BAS är beroende av ett gott arbetsteam så vill vi hjälpa familjen att lösa den stora bördan. Men hur?!
Goda människor ger goda idéer – hur skulle det vara om några av oss som känner och litar på BAS skulle vilja låna ut en slant till familjen Budha? Sagt och gjort och på 12 timmar har vi tack vara underbara medmänniskor i Sverige samlat ihop de medel som behövs för att betala det vidriga lånet med 25% ränta! Wow!!!
Microlånen till de svenska medmänniskorna ska betalas av utan ränta och i rimlig takt. Det här känns bara så bra och familjen Budhas glädje och lättnad går inte att beskriva – glädjetårarna säger mer än ord… Tack medmänniskor!

Kärlek och medmänsklighet

Morgonpromenad och möte med ”grand old lady” Radika

Ålderdomen i Nepal är angenämen och rofylld så länge du har en familj som tar hand om dig, pengar på fickan och inte är sjuk.
Radika är en tuff ”grand old lady” på 78 år och är inte den som gnäller i första taget. Men just nu har denna dam ingen annan än BAS och det är BAS som är hennes skyddsnät. I morse fick jag möjlighet att träffa Radika. Hon ser ut som en liten ihopkrupen spinnande kattunge när vi kommer till hennes sjukhusbädd, men när denna lilla späda kropp vaknar till liv lyser det av viljestyrka och liv i gummans ögon!

Tidigare bodde Radika och hennes man i södra Nepal, i området Chitwan. Där hade de ett gott liv med två barn. De hade ett litet jordbruk för självhushåll och klarade sig bra ekonomiskt då mannen också arbetade utanför hemmet.

Eftersom Nepal är ett land som i stort sett styrs av männen blir det stora svårigheter för kvinnorna när männen dör. Det är männen som arbetar utanför hushållet och får lön medan kvinnorna många gånger är helt bundna vid hemmet och hushållsarbetet. Den äldre generationens kvinnor har oftast aldrig haft någon egen inkomst och definitivt ingen utbildning. De blev bortgifta tidigt, i 8-9 års åldern, och har sedan dess arbetat för sin man i hushållet.
Än idag är det oftast så att flickorna studerar i skolan och tävlar om höga betyg för att kunna giftas in i en ”god” familj – och det är också det enda syftet med studierna för många nepalesiska tjejer. Om du har tur och bor i en rik familj med hög kast kan du få gå i skolan tills du är 14-15 år om du bor på landet och till du är 18-19 år om du bor i storstaden. De allra flesta, om du ens får gå i skolan, tvingas sluta efter tredje klass.

Radikas svårigheter började med att hennes man dog för ungefä sex år sedan, hennes son tvingades åka utomlands och arbeta för att klara av familjens ekonomi och Radika blev illa behandlad av svärdottern. Radika flyttade då till sin dotter som bor ett par timmar från Kathmandu. Där blev det än mer svårigheter då dotterns man dog för fyra år sedan och dottern blev straxt därefter hjärtsjuk och hade svårt att ta hand om de fyra barnen. Till en början kunde Radika ta hand dottern och barnen. Men för något år sedan blev Radikas astma allt mer påfrestande och nyligen fick hon dessutom lunginflammation.
För någon vecka sedan tog dottern med modern till sjukhuset i Kathmandu men kunde på grund av sin egen hjärtsjukdom inte stanna kvar på sjukhuset. Eftersom man i Nepal måste ha en ”care person” för att bli inlagd på sjukhuset blev den gamla damen bara liggandes utan någon hjälp. Efter några dagar ringde man från sjukhuset till Rita för att se om man i samarbete med BAS kunde hjälpa den gamla damen.
Nu är BAS Radikas ”care person” och i samarbete med sjukhuset ser vi till att hon får behandling för sin astma och lunginflammation. I fall som detta så är BAS den enda möjligheten, utan BAS skulle den lilla damen bli liggandes utanför sjukhuset utan hjälp och lämnad till sitt öde som innebär död i många fall. Behovet är givetvis enormt då det finns många, gamla som unga, som behöver denna typ av skyddsnät.

=) Maria Leiner

Passion och organisation!

BAS huset ”Aarogya patient shelter” – ett hus som BAS har jobbat hårt för de senaste 3-4 åren. Så vad är nu nästa steg på BAS trappan? Var behövs BAS insatser i Nepal? Så här resonerar Rita:

Vad är det som driver dig, varför detta ideella samhällsengagemang?
Ända sedan jag var liten har jag velat hjälpa andra och förbättra samhället, men jag visste inte riktigt hur. Som ung såg jag bristerna i det nepalesiska sjukvårdssystemet, genom egna och andras upplevelser fick jag erfara hur systemet diskriminerar fattiga och människor från låg kast. Hälsa är grunden för allt, för såväl individens som landets utveckling.

Genom BAS kan jag praktiskt påverka systemet, vi har genom BAS fyllt ett hål i systemet – att erbjuda sjuka och fattiga härbärge och stöd iform av mediciner och information. På detta sätt kan vi sakta påverka sjukvårdssystemet till det bättre. Om du verkligen vill något och om det kommer från hjärtat så lyckas du – allt är möjligt!

Pengar är inte allt, det är ett verktyg för att lyckas. BAS första sju år drev jag ett socialt företag för att finasiera BAS verksamhet. Jag malde, paketerade och sålde kryddor i egen affär och till restauranger i Kathmandu. BAS växte och det gjorde kryddverksamheten också så jag fick slutligenvälja att endast fokusera på BAS – min hälsa klarade inte två så krävande arbeten. Som tur var möttes Maria och jag och tack vare stödet från er i Sverige tillsammans med ett växande stöd här i Nepal kan BAS fortsätta sin verksamhet och göra samhällsinsatser där det behövs som mest – Tack till er alla som hjälper oss!

Hur viktig är det nya BAS huset?
Vi har precis döpt det nya huset till BAS ”Aarogya patient shelter” för att förtydliga att det inte är hela BAS, vi gör flera samhällsinsatser inom områdena Hälsa och Utbildning. Aarogya betyder läkande.
Nepalesiska regeringen har ett system för att hjälpa fattiga och sjuka med vård till lägre pris och ibland utan kostnad. Men det har tidigare aldrig funnits någon säker plats för fattiga och sjuka att tillbringa sin tid i väntan, under och efter behandling. De har alltid varit hänvisade till sjukhusens entréer eller andra allmänna platser som parker, gator och torg. BAS har under dessa 12 år initierat ett nytt system för att hjälpa dessa behövande personer. BAS nya hus Aarogya patient shelter är otroligt viktigt för för oss för att kunna fortsätta detta arbete. Nu känner vi oss starka och vi kan arbeta mer långsiktigt.

Hur ser BAS vision ut tio år fram i tiden?
Sedan 2001 till 2013 har BAS fokuserat sitt arbete på att bygga upp en plattform, såväl fysiskt genom det nya huset som genom att bygga upp ett nätverk av personer som vill och kan hjälpa och stötta oss i arbetet. Vi har genom alla männsikor vi mött och hjälpt under denna period samlat på oss erfarenheter och lärdomar från såväl sjukvårds- som utbildningssystemet.

De närmaste åren ska BAS fokusera på att bedriva påverkans och förändringsarbete inom både sjukvårds och utbildningssystemet, att göra dessa system öppna för alla oavsett kast eller ekonomisk status. Vi vill möjliggöra utbildning och sjukvård för alla. Vi ska fortsätta att påverka genom att göra, där samhället brister ska vi visa på det genom projekt och olika verksamheter. Exempelvis genom att permanenta utbildningsprojektet som vi nyligen startat i Chitwan och jag hoppas att vi inom tio år har ytterligare ett BAS hus, då på landsbygden i Chitwan.

Vi ska också sprida våra erfarenheter och lärdomar till andra. Jag vet att många nepaleser vill förändra och förbättra samhället men de vet inte hur och här tror jag att vi kan hjälpa till att förmedla kunskap och visa på vad som kan göras – tillsammans gör vi större skillnad!

Vad ska BAS fokusera på under det närmsta året?
Det här året ska vi fokusera på att göra färdigt BAS huset och betala tillbaka lånen.

Vi vill initiera en dialog med regeringen för att tillsammans med dem och andra samhällsaktörer samtala kring avsaknaden av system för att ta hand om och stötta barn och vuxna med funktionsnedsättningar.

Nu när BAS nu har ett eget hus kan vi utveckla verksamheten på plats i huset. Vi planerar att utveckla socialt företagande för olika typer av handarbete etc för de boende. Vi ska sätta igång olika samtalsgrupper utifrån angelägna ämnen som hälsa, miljö, droger etc för att skapa medvetenhet kring viktiga samhällsfrågor.

Vi ska utveckla ett system så att vi bättre kan ta tillvara på kunskaper och erfarenheter från de volontärer som kommer till oss från Sverige och andra länder.

Varför har BAS volontärer?
Genom volontärerna är vi ”learning and doing”, för oss betyder det väldigt mycket att personer från andra sidan världen vill komma och hjälpa oss. Det ger oss god energi och är viktigt för vår utveckling, vi får till oss mycket ny kunskap som vi också ska bli bättre att ta tillvara på. Volontärerna ger oss möjlighet att bygga ut BAS nätverk utanför Nepal vilket ger nya perspektiv. Det ger oss även ett ekonomiskt stöd.

Slutligen, när kommer du och familjen Kharel till oss i Sverige och hälsar på?
Å det vore givetvis jättekul, det skulle vara fantastiskt att hälsa på alla svenskar som vi lärt känna under dessa fyra snart fem år. Det skulle vara spännande att få se hur sjukhus, skolor, jordbruk mm fungerar i Sverige!

Fler nya ansikten på härbärget i Kathmandu!

Vissa perioder kommer det många nya patienter till oss på BAS. På sistone har det varit en sådan period och här kommer en presentation av våra tre nykomlingar:

Riyaj Bhujel är en 14-månader gammal pojke som lider av en allvarlig typ av blodcancer. Han tillhör, liksom de flesta andra patienterna på BAS, en mycket fattig familj. Det har tagit lång tid och möda för föräldrarna att samla ihop pengar för resan till huvudstaden. På barnsjukhuset, Kanti hospital, konstaterades det att pojken måste genomgå en lång och kostsam cancerbehandling. Då familjen är extremt fattig har sjukhuset efterskänkt vårdkostnaderna och bett BAS om hjälp med mat och boende. Vi välkomnar självfallet den lilla familjen med öppna armar!

Yadu Kumari Dulal kommer från Makwanpur som ligger sex timmars bilresa från Kathmandu. Hon är 70 år, vilket i Nepalesiska mått är en hög ålder. Hon har tre barn, en son och två döttrar som alla är gifta och har egna familjer. Yadu har haft problem länge; sedan tre år har hon ingen matlust och sedan ett år tillbaka har hon inte lyckats behålla mycket av den mat hon ätit, hon har även drabbats av feber i perioder. Sex månader sedan lyckdes hon, med hjälp av bybor och sin familj, få vård på Teaching Hospital i Kathmandu. Det visade sig att Yadu led av allvarliga njurproblem. Hon har fått vård i flera månader nu, men många månader kvarstår om hon någonsin ska ha en chans att bli bra. Alla de ihopsamlade pengarna är dock slut och sjukhuset har beslutat sig för att efterskänka resterande vård. De har vänt sig till BAS om hjälp med husrum under behandlingen. Härbärget kommer således bli Yadus hem de närmaste månaderna.

Denna unga man är 18-åriga Renjan Tamang. Han är en mycket flitig student från bergsbyn Rasuwa, 6 timmar med buss och 4 timmar till fots från Kathmandu. Han är yngst i en syskonskara på tre och utsedd till att bli familjens akademiker. Föräldrarna är bönder och analfabeter och önskar sig inget mer än att Renjan, som den enda i släkten, ska få en god utbildning. Familjemedlemmarna arbetar hårt för att pojken ska kunna uppnå detta mål och pressen på honom är stor. För ett år sedan började Renjans ena höft att smärta, han beklagade sig men ingen i familjen trodde honom utan ansåg att han försökte undkomma arbetet i jordbruket. Då pojken gick i skolan hela dagarna trodde familjen att han blivit lat och inte ville arbeta med de vardagliga sysslorna. Efter en tid började hans gång påverkas allvarligt och tillslut skickades pojken till Kathmandu för utredning. Det visade sig att han led av Tuberkulos i skelettet och får nu vård på Teaching hospital. Nästkommande tre månaderna är han ordinerad vila på BAS härbärge, under tiden får han med jämna mellanrum besöka sjukhuset för vård.

Vi välkomnar Renjan, Yadu och Riyaj till BAS och är glada att vi kan hjälpa dem på deras väg mot ett tillfrisknande!