Två nya patienter i Kathmandu

bas1

Denna lilla 6 månaders bebis är en liten flicka vid namn Santi Tamang. Hon har nyligen blivit opererad och ligger och vilar med sin mamma på BAS härbärge. Flickans föräldrar är unga, pappan som är 22 år arbetar i Indien för att försörja sin familj och den 18-åriga mamman är sömmerska i hembyn Dhading. Den unga familjen bor tillsammans med pappans föräldrar under mycket enkla förhållanden och Santi föddes i hemmet. När den lilla flickan var två månader började problemen, hon kunde inte behålla maten efter amningen. Detta var till en början inget som ansågs märkligt men efter ett tag upptäckte Santis mamma en knöl på flickans mage. Knölen växte ständigt och efter några månader beslutades det att Santi behövde komma till Kanti Hospital i Kathmandu för utredning. För att ta sig till huvudstaden fick Santis mamma först gå i 14 timmar till närmaste buss, varpå den återstående bussfärden tog 3 timmar. Väl på Kanti hospital undersöktes Santi och det visade sig att flickan hade en 2,5 kg stor tumör i magen. Operationen gick bra och flickan vilar ut på härbärget. Den lilla familjen kommer stanna tills Santis alla behandlingar är över.

 

bas2

Prabha Kumari Magar är en 30-årig kvinna från östra Nepal. Hennes familj består av man och en 12-årig dotter. Prabha och hennes man arbetar i Indien för att tjäna sitt uppehälle. Familjen är trots detta mycket fattig och Prabha har därför inte lyckats söka vård förrän nyligen. Hennes besvär började för några år sedan, hon började få ont i magen och orken var inte längre där, Prabha blev svagare och svagare. Ibland gick hon till en lokal vårdcentral för att få smärtstillande men hennes tillstånd förbättrades inte. Tillslut lyckades hon ta sig till ett större sjukhus för en ordentlig undersökning och det visade sig att hon led av allvarlig gallsten och tuberkulos. Prabha återvände hem till Nepal och lyckades med hjälp av sin mamma samla ihop pengar i hembyn för att ta sig till Kathmandu. Väl på plats kom hon i kontakt med Teaching Hospital där läkarna vände sig till BAS. Prabha är nämligen så svag att hon inte klarar av den omfattande operationen och vården som krävs för tillfället. Så hon vilar ut och får mat och husrum på härbärget tills hennes tillstånd stabiliserats så operationen kan utföras.

 

I väntan på njurtransplantation

Surhaynarayan Paswan är 26 år och kommer från Janakpur-distriktet i östra Nepal, åtta timmars bussfärd från Kathmandu.

Bild på Surhaynarayan

Surhaynarayans historia började för lite mer än ett halvår sedan då han insjuknade i feber och fick kraftigt minskad aptit. På distriktssjukhuset hittade läkarna först inte vad som var fel. Efter det tredje besöket konstaterades dock att han hade allvarliga njurproblem.

Surhaynarayan bestämde sig då för att försöka få behandling i Indien, då familjen hört att det går att få bra och billig behandling där. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag, de låga kostnaderna för behandligen gällde bara för indiska medborgare.

Efter att ha genomgått dyra behandlingar i Indien var han till slut tvungen att återvända till Nepal. Han blev inlagd en vecka på Teaching hospital i Kathmandu, men blev sedan utskriven igen. Den dagen regnade det och Suranarayan och hans far som var medföljare hade bara en filt och ingenstans att ta vägen. En man såg deras belägenhet och hjälpte dem att komma i kontakt med BAS helpdesk. Sedan dess bor Surhaynaryan på BAS mellan dialysbehandlingarna som sker två gånger i veckan.

På sikt är det nödvändigt för Surhaynarayan att få en ny njure transplanterad, men i väntan på det är han tvungen att gå på regelbunden dialys. Under tiden som han var inlagd på Teaching hospital fick han dialys till nedsatt kostnad. Men nu när han är utskriven kostar det mer.

Innan han blev sjuk arbetade Surhaynaryan med att köra ut varor till marknader. Trots att hans familj inte var fattiga innan han blev sjuk sätter det stor press på deras ekonomi. De har fått samla in pengar från byborna i hembyn, och hans bröder ägnar mycket tid och energi åt att hitta sätt att få ihop pengar för dialysen och en framtida njurtransplantation.

/Gunnar och Lina

Nya patienter i Kathmandu

Det kommer ju ständigt nya personer till BAS och med din hjälp kan vi se till att de får den vård och stöd de så desperat behöver. Här är några av de senaste patienterna:

 

21-5-2013-2

Suresha Tiruwa är en 15 årig flicka från det kalla Jumladistriktet i västra Nepal. För att ta sig till Kathmandu har hon åkt buss i tre dagar. Hon bor tillsammans med sina fyra systrar och föräldrar i ett enkelt hus. Hennes familj är bönder. Flickan insjuknade för några månader sedan i hög feber och tillhörande hosta. I två månader åt hon paracetamol, utan att komma i kontakt med sjukvården. När hon slutligen togs till det lokala sjukhuset blev hon snabbt remitterad till distriktssjukhuset. Det visade sig att hon hade vätskeansamlingar i lungorna och ena njuren och hon remitterades till Kathamndu för vidare vård. Flickans föräldrar sålde sin mark för att ha råd med resan och flickans behandling. Väl på plats visade sig att Suresha även hade parasiter i dessa vätskeansamlingar och en omfattande operation genomfördes. Nu bor hon själv hos BAS i väntan på nya behandlingar för sin sjukdom.

 

21-5-2013

Shivji Ram kommer från Sarlahidistriktet i östra Nepal. Han är 24 år och bor med sin pappa i en liten by. Sedan ett år tillbaka är Shivji sjuk, men har först nu haft möjlighet att komma till rätt vård i Kathmandu. Det hela började i Indien, dit han åkt för att arbeta och spara ihop pengar till ett bättre liv. Sjukdomstillståndet inleddes med svårigheter att svälja mat och med tiden även vätska. Shivji tog sig hem till Nepal där det konstaterades att hans matstrupe krympt ihop. Remissen gick till Kathmandu där en månadslång undersökning genomfördes. Läkarna har trots detta inte hittat orsaken till sjukdomstillståndet men Shivji har fått ett rör inopererat i strupen som ska hjälpa honom att åtminstone svälja den lilla föda han kan äta. Shivji behöver en större operation men hans nuvarande tillstånd gör att han är alltför svag för att klara en narkos, därför väntar läkarna tills han har återfått lite vikt och energi. Tills dess vårdas han på BAS.

 

2013-5-21

Indra Chepang kommer från Chitwan och är 40 år gammal, han är far till sex barn och bor med sin familj och föräldrar i ett enkelt hus med tillhörande åkermark. För att tjäna ihop pengar så att barnen kan gå i skolan och få de mest nödvändiga behoven tillgodosedda arbetar Indra halvårsvis som byggnadsarbetare. För tre år sedan var han med om en arbetsplatsolycka och blev svårt skadad. Byggherren stod för en månads sjukhusvistelse men sedan tog pengarna slut och med ett icke-fixerat krossat ben fick Indra återvända hem. Benet läkte inte ordentligt utan den nödvändiga operationen och smärtan tilltog konstant. Efter två år i detta tillstånd samlade byborna ihop pengar så att Indra kunde ta sig till Kathmandu för att få den vård han behöver för sitt ben. Som tur är kunde han behålla sitt ben och har nu fått en ordentlig operation och behandling. Varje vecka, tills allt läkt ihop, ska han infinna sig på sjukhuset för byte av bandage och justering av benställningen. Under tiden bor han på BAS.

Femårige Ritesh har boende under cancerbehandlingen

 

Ritesh Praja är en femårig pojke från Makwanpurdistriktet i östra Nepal. Resan från hans by till Kathmandu kräver fyra timmars vandring och en sextimmars bussresa. Hans far är grovarbetare och hans mor hemhjälp.

Ett år gammal fick Ritesh blodcancer. Han togs förriteshst till en shaman, utan att bli botad. Han var riktigt illa däran när han kom till det lokala sjukhuset, som remitterade honom till Kantisjukhuset i Kathmandu. Det var först där som han fick diagnosen blodcancer.

Under tre år vårdades han på Kantisjukhuset, behandlingen bekostades med pengar från familjen och från sjukhuset. Han friskförklarades och kunde återvända hem. Men efter sex månader insjuknade han igen och på Kanti konstaterade man att cancern var tillbaka. Familjen hade inga pengar kvar att lägga på vård för pojken. Modern tvingades ta sin svårt sjuke son tillbaka till byn. En tid senare hörde sjukhuset av sig. De hade hittat en sponsor villig att betala för Ritheshs behandling. Under tiden han vårdas bor han på BAS härbärge och han blir långsamt bättre.

Den andra MC-gruppen har varit i Pokhara

Nu är den andra gruppen av svenska MC-förare ute på de nepalesiska vägarna. Precis som förra gången mötte vi dem i Kathmandu och visade runt dem på BAS innan de gav sig av. På bilden nedan poserar gruppen framför det nästan färdiga BAS-huset.

BAS MC nr 2 2013

Till skillnad från förra gången gjorde vi denna gång även en liten uppföljning ute i landet. Det visade sig nämligen att vi befann oss i Pokhara samtidigt som MC-gänget kom dit. Då passade vi såklart på att träffa dem för att få höra om deras upplevelser. De rapporterade att de har haft det väldigt bra hittills på resan. Det mesta verkar ha funkat, vilket till stor del beror på att den extremt skicklige mekanikern Anop är med och håller deras motorcyklar i form.

Det verkar också vara en mycket bra stämning i gruppen, och det var väldigt roligt att få umgås lite grann med dem. Bland annat följde vi med några ur gruppen på en utflykt till närliggande Sarankot för att titta på soluppgången. På bilden är vi på väg ned igen i den fina nepalesiska naturen. Blir ni inte sugna på att åka hit?

Vandring i Sarankot

/Gunnar och Lina

Livsöden som berör extra mycket

 

Något försenat kommer här en berättelse från mig, Katarina Kobosko som var tillbaka som volontär hos BAS förra året, 2012. Under min tid på BAS kom jag även denna gång i kontakt med en hel del tragiska livsöden, vilket tillhör vardagen i Kathmandu och på härbärget. 18-åriga Mithila Bissanks livsöde berörde mig extra mycket och det är henne jag nu vill berätta om:mit

När Mithila var 10 år dog hennes mamma och pappan gifte snart om sig. Styvmodern behandlade flickan dåligt och tvingade henne att slita med vardagliga sysslor i familjens hus, att fortsätta betala för Mithilas skolgång var inte på fråga. Efter något år lyckades dock Mithila själv få skolans rektor att efterskänka skolavgiften så att hon kunde gå klart grundskolan.

 

Vid 16 års ålder började Mithila få problem med sitt ena ben i form av svår smärta varpå vadmusklerna började förtvina. Hon kunde inte längre gå men familjen vägrade ta flickan till sjukhuset och först efter 5 månader lyckades brodern övertala pappan att låta Mithila besöka en läkare. Det visade sig att Mithila led av en ovanlig nervsjukdom. Med hjälp av en bypassoperation sattes nya nerver in i benet. Foten var så illa däran av infektion att bara halva kunde räddas. Mithila lider fortfarande idag av svåra fantomsmärtor i den främre, amputerade, delen av foten.

 

Efter två månader på sjukhuset insåg läkarna att även andra benet börjat visa på samma symptom. De utförde en ny bypassoperation och lyckades därgenom stoppa sjukdomen från ytterligare spridning. Däremot upptäcktes att Mithila utvecklat cancer i tarmarna som spridit sig till ena äggstocken och en stor del av livmodern. Detta krävde nya operationer men flickans familj vägrade nu betala för ytterligare sjukvård. Istället försökte de mörda henne under en av hennes permissioner från sjukhuset.

 

Mithila överlevde och lyckades ta sig tillbaka till sjukhuset där hon fick hjälp av en kristen organisation med de återstående operationerna. Flickan friskförkarades från cencern, men är för alltid infertil. Dessutom visade det sig att hennes kropp slutat producera både vita och röda blodkroppar. Hon behövde ny vård och blodtransfussioner varje vecka. Den kristna organisationen tog hand om henne i ett år, men då hennes mediciner var så dyra och de vita blodkropparna svåra att få tag på kunde de inte längre stå för hennes behandling. Hon var tvungen att återvända helt själv till sjukhuset och hoppas på att få gratis vård. Till råga på allt läkte inte hennes operationssår på ena benet och infektionen spred sig till låret.

 

Vi alla på BAS berördes starkt av Mithilas livsöde, faktiskt främst på grund av hennes positiva inställning sitt svåra tillstånd till trots. Hon ler alltid och är alltid glad. Dagligen plågas hon av smärta och vet inte om hon någonsin blir friskförklarad, men hon ser ljust på sin framtid och vill gå färdigt skolan för att sedan kunna få ett arbete och göra nytta, som hon uttrycker sig.

 

Sjukhuset står nu för två av de nödvändiga elva medicinerna men resterade har Mithila inte råd att köpa. Det blod hon behöver har hon inte heller lyckats få tag på. Sjukhuset har däremot gått med på att operera henne ytterligare en gång avgiftsfritt, om hennes infektion förvärras, under förutsättning att BAS hjälper till att ta hand om henne.  BAS kommer hjälpa Mithila med sjukvård, mediciner och blodtransfusioner. När hon är tillräckligt stark ska hon få hjälp med att avsluta sina studier och om hon orkar får hon samtidigt arbete vid BAS informationsdisk på Teaching Hospital. Vi är så glada att kunna hjälpa Mithila och välkomnar henne till BASfamiljen!

 

 

 

 

 

 

 

Det här med strejkerna alltså

Till slut har vi lyckats ta oss till Bhaktapur. Egentligen var vår plan att åka till Kathmandus grannstad Bhaktapur redan igår, men en strejk tvingade oss att ändra planen. Som nämnts tidigare här på bloggen så är strejker ett vanligt inslag i den nepalesiska vardagen. Förra veckans nationella generalstrejk missade vi tack vare att vi vandrade i bergen då. Men nu har alltså till slut även vi haft vår första förstahandserfarenhet av en nepalesisk bandh, som strejkerna kallas.

Dagen började lugnt på hotellet. När vi var på väg att checka ut hörde vi någon nämna att en strejk skulle börja vid 12, det vill säga fem minuter senare. Precis som många andra kastade vi oss iväg för att hinna ut ur Kathmandu innan strejken började. Vi fick tag i en taxi men tyvärr hann vi inte så långt innan vi var tvungna att vända vid en polisspärr. Det var nästan kusligt att se hur gatorna vi åkte på blev allt tommare, och överallt stod poliser utplacerade.

En bandh skiljer sig från de flesta strejker i Sverige i och med att den lamslår samhället utan urskiljning. Egentligen är principen att turister inte ska drabbas, men det är uppenbart att det inte alltid kan efterlevas. Så vad handlar strejkerna om? Det varierar såklart, men en stor konflikt i Nepal just nu rör hur ett kommande val inför arbetet med en ny konstitution för Nepal ska organiseras.

Nepal blev en republik i samband med att kungen avsattes 2006 efter ett tioårigt maoistiskt uppror och inbördeskrig. Det bestämdes att Nepal skulle få en ny konstitution, och denna process pågår fortfarande. Flera oppositionspartier är mycket missnöjda med det regerande maoistpartiets förslag på hur det ska gå till, och visar det genom att utlysa strejker. Men strejkerna kan även ha mindre politiska orsaker. Till exempel utlyste ett antal studentförbund en kortare strejk häromdagen för att protestera mot höjda avgifter i kollektivtrafiken.

Som besökare i landet är det här med strejkerna en mycket diffus sak, de bara dyker upp när man minst anar det. Nu har vi hittat lite hemsidor och bloggar med information (till exempel den här och den här) så vi hoppas kunna hålla lite bättre koll framöver. Vi har även försökt få veta hur strejkerna går till, vilka det är som strejkar, och hur det alltid kan leda till att trafiken avstannar. Det är så många frågor som vi inte fått svar på. Spärrar till exempel polisen av vägarna för att de också är med i strejken eller för att de strejkande blockerar någon korsning längre fram? Varför blir folk så arga på regeringen vid strejkerna, när det uppenbarligen inte kan vara den som protesterar mot sig själv? Hur motiverar de som utlyser en bandh att använda just denna form av strejk som protest när det nästan enbart leder till besvär för vanliga nepaleser som inte har något att säga till om i sakfrågan? Vi förstår verkligen inte denna del av den nepalesiska kulturen.

För vår del fick det bli en extra dag i Kathmandu, med bland annat ett besök på en massagesalong med enbart blinda massörer. På kvällen gick vi även några varv (det är tydligen viktigt att man går medsols) kring den fantastiska Boudha-stupan, som är en mycket viktig helig plats för den tibetanska buddhismen. Oss gick det med andra ord ingen nöd på, men vi tycker synd om alla nepaleser som kom i kläm i den politiska maktkampen.

/Gunnar och Lina

Några av de senaste livsödena på BAS i Kathmandu

Shanti är en 12 årig flicka som hittade till BAS tack vare en journalist som tidigare skrivit artiklar om organisationens adoption av de CP-skadade barnen, som nu bor på härbärget.

Shanti blev påkörd av en motorcyklist en sen kväll i Kathmandu och eftersom flickan var helt ensam tog föraren henne till sjukhuset. Lyckligtvis skadades hon inte allvarligt i krocken men det visade sig ganska snart att flickan led av en allvarlig form av autism. Efter en hjärnröntgen visade det sig även att Shantis hjärna är gravt underutvecklad. Polismyndigheten sökte efter flickans identitet och familj, men utan resultat. Av en slump kom journalisten i kontakt med polisen och tipsade då om BAS. Rita ombads komma till flickans räddning då inget barnhem ville ta emot Shanti på grund av hennes handikapp. Shanti lider också av ett stort självskadebeteende och hon behöver bära en hjälm stora delar av dygnet då hon slår huvudet hårt mot väggar och golv. Hon river, klöser och biter även sig själv på kroppen. Därför finns det någon vid hennes sida hela tiden och hon medicineras en del. BAS har även ordnat så att flickan kommer till en koreansk organisation under dagtid för att stimuleras med hjälp av olika sjukgymnastiska övningar. Detta har lidrat Shantis självskadebeteenden och visat sig ge andra positiva resultat på hennes mående.

Saroj Badi är en 4 år gammal pojke från Rukumdistriktet i Nepal. Hans familj tillhör en kast vars motsvarighet i Indien kallas för kastlös. Dvs de är de lägst ställda i samhället och får inte äga vare sig mark eller hus. För att försörja sig brukar människorna inom denna kast anlitas inom sexindustrin.

Saroj har två bröder som är 8 och 12 år och alla tre har nu drabbats av samma sjukdom. Fram till 4- års ålder utvecklades pojkarna normalt, men sedan de blivit 4 år har de i snabb takt förlorat talförmågan och blivt förlamade från midjan och ner. På grund av denna ovanliga åkomma gjordes ett reportage om familjen i en TV-kanal i Nepal. Detta bidrog till att familjen hittade en vänlig sopnsor som hjälpte Saroj till vård i Kathmandu. Saroj har dessutom fått all vård på Teaching Hospital gratis och familjens sponsor står för all medicin. Prover har skickats till Indien för att försöka avgöra vad Saroj lider av och under tiden får han behandling på sjukhuset. Den har hittills fungerat så väl att pojkens två äldre bröder också bjudits in för behandling. Man hoppas kunna lösa gåtan till varför all tre drabbats av detta sjukdomstillstånd och i förlängningen bota dem. Tillsvidare bor familjen på BAS härbärge och kommer så göra tills behandlingen är avslutad.

Vi har även haft Phulma devi Mukhia boende hos oss på härbärget i Kathmandu. Phulma bor i en avlägsen och fattig del i östra Nepal kallad Rauthat. Hon är 40 år och mamma till 4 söner. Familjen livnär sig på diverse arbete hos de lokala bönderna och har en liten stuga som de alla bor tillsammans i. En dag slog Phulmas yngste son, av misstag, henne med en sten på benet. Stenen tog så illa att det lokala lilla sjukhuset skickade kvinnan vidare till Kathmandu. Hela familjens besparingar gick åt till resan till huvudstaden och mötet med doktorn på Teaching Hospital. Det visade sig att Phulma behövde en opreration omgående för att kunna behålla benet och då familjen inte hade några pengar blev BAS kontaktad. Phulma fick operationen gratis av sjukhuset tillslut, efter Ritas påtryckningar, och efteråt fick hon vila ut på härbärget. Så snart hon var på benen igen återvände hon hem till sin familj.

Livsöden i Katmandu

Sangita Kumari Shah är 7 år  och kommer från byn Sarlahi Barahathawa i distriktet Terai, som ligger i östra Nepal. Hennes familj består av mamma, pappa och samanlagt 5 barn. Sangita är yngst av dem alla. Famljen är väldig fattig och bor i ett litet stenhus. Två av familjens barn bor dessutom inhysta hos morföräldrarna, då det varken finns plats i huset eller ekonomisk möjlighet att försörja dem.

När Sangita var 9 månader gammal fick hon lunginflammation för första gången. På grund av dålig vård led flickan svårt av sin sjukdom och blev mycket försvagad av den, trots att hon tillfrisknade tillfälligt. Hon levde med ständig huvudvärk, feber och hade svårt att andas. Hälsan blev sämre och sämre för varje år.

Fram till förra året var Sangita en mycket flitig elev som älskade att gå i skolan. På grund av hennes sjukdomstillstånd var det inte längre möjligt för flickan att fortsätta sin skolgång. Lärarna på skolan samlade därför in pengar för att ge familjen möjlighet till rätt vård i Kathmandu.

Det är nu ett år sedan Sangita först kom till Teaching hospital i huvudstaden för att få sina behandlingar och det har visat sig att flickans ena lunga måste opereras bort. Den har blivit så förstörd av lunginflammationen att den är obrukbar och ställer till det för flickans återhämtning. Familjen kommer få stanna hos BAS till att operationen är genomförd och Sangitas hälsa blivit bättre

Kalpana Buda ä en 15 årig flicka från den bergiga västra delen av Nepal och kommer från samma avlägsna by som Kali; Rukum. Kali arbetar på härbärget och är mamma till Deepa, Durga och Thakbadhur, som vi berättat om många gånger tidigare. Rukum ligger ungefär 3 dagars busstur från Kathmandu.

Kalpana har en 75-årig far och en 55-årig mor, vilket anses vara en hög ålder i Nepal. Hennes enda syskon är en bror, som är döv. När flickan var 9 år började hon lida av svår huvudvärk och en natt fick hon ett krampanfall och låg medvetslös i 3 dagar. När hon vaknade visade det sig att hon mist talförmågan och var förlamad i hela vänstra sidan av kroppen.

Likt många familjer i Nepal, trodde även Kalpanas familj på spåmannens helande kraft och de tog med flickan till honom varje dag i 3 månader. Utan resultat. Tack vare en hjälporganisation kom Kalpana tillslut, väldigt försvagad, till ett lokalt sjukhus. Men trots viss vård lyckades man inte förbättra flickans tillstånd och hon skickades hem efter 2 verckor.

Efter 3 år av sängliggande och omvårdnad hemma började Kalpana långsamt återfå talförmågan och Kali ombads att hjälpa flickan att komma i kontakt med BAS för att få hjälp i Kathmandu. Efter en undersökning på sjukhuset i huvudstaden konstaterades det att flickan fått en hjärnblödning och därav skadat vissa delar av hjärnan. Hon behöver ingen medicinsk omvårdnad utan ska få gå på sjukgymnastik och under tiden bo hos BAS. Vi hoppas att denna behandling kan ge henne rörligheten tillbaka och hjälpa henne till en bättre tillvaro.

Barn brygger broar mellan Sverige och Nepal

På Handskerydsskolan är vi två klasser i åk. 2 som har visat stort intresse för mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen. Skolan ligger i Nässjö, mitt i Smålands mörka skogar, och har ca 350 elever. Det är en låg-och mellanstadieskola som också innefattar särskola.

I samband med detta arbete var Maria Leiner på besök i vår skola. På ett engagerande sätt berättade hon, visade bilder och film från härbärget i Kathmandu. Maria hade med sig hälsningar från Nepal, barnen som bor på härbärget hade ritat och skrivit om sig själva på engelska. Nu började en resa för barnen i åk 2 i Nässjö, en spännande resa som säkert kan bli ganska lång!

Vid Handskerydsskolan blev det full fart på barnens pennor och kritor att göra något fint tillbaka till barnen i Kathmandu. Flera barn sa också: – Kan vi skicka några leksaker till härbärget? De kom på att hemma har de leksaker, gosedjur och spel i överflöd. Genast var insamlingen igång, som pågick under två veckor. Vi fick också veta att behovet av tandborstar är stort.

Mycket stolta barn och även deras föräldrar kom med kassar av insamlade saker, som de vill ge barnen på härbärget. Frågor som dök upp hos barnen i klass 2 var bl.a. – Finns det inga tandläkare? – Barnen måste ha många hål. – Jag undrar vem som ska leka med mina bilar? – Så kul det skulle vara om jag får se på bild från härbärget med vilka som spelar mina spel!

Under sommaren och hösten ska det bli verklighet att sakerna kommer fram till härbärget. Vi ser med stor förväntan fram emot att höra och se från barnen i Kathmandu. Våra tankar och vårt arbete fortsätter tillsammans med härbärget, som ligger omgivet av höga berg i Kathmandus dalgång.

Hälsningar barnen i klass 2 genom klasslärare Else-Britt Leiner