volontär – Sida 2 – BAS in Sweden

Mina första dagar i Kathmandu

Igår var min första dag på härbärget i Kathmandu. Nu har jag varit på BAS i två hela dagar, det känns som en evighet. Det ar som att alla vanor ifrån västvärlden har vänts upp och ner, har tvättar vi med händerna och fötterna, äter med händerna… Jag heter Daniela och ska vara volontär för BAS i en månad.
Jag flög ifrån Australien tidigt i tisdags natt, landade i Malaysia där jag satt och väntade i några timmar. Vid min gate omringades jag av hundratals mörka män, kvinnorna kunde man räkna på sina fingrar. Det var jag och kanske två tre till som stack ut lite från mängden. Väl på planet sov jag bort större delen av resan och innan jag kunde ropa hej så landade vi. Ni vet när man landar och piloten snällt ber alla att sitta stilla tills planet har stannat? På vårat plan reste sig alla upp så fort hjulen nuddat marken och började stressat dra ut deras handbagage, det var mitt första möte med det härliga kaoset som man kan hitta har. Jag mötte Rita och hennes man Ramesh utanför flygplatsen, fick ett varmt leende och en stor kram på en gång. Efter några artiga utbyten hoppade vi in i deras van och körde hem till BAS. Huset var väldigt stort, med en vacker utsikt över staden och bergen i bakgrunden. När vi kom in stod Ritas barn och väntade på oss tillsammans med två små flickor som bor på härbärget. De välkomnade mig och hängde tre blomkransar runt min hals, sedan fick jag en röd prick i pannan av Rita. Efter det visade de mig mitt nya rum, det var stort och fint med egen toa och dusch, vilken lyx. Senare under dagen, efter att jag druckit te med hela familjen på deras kontor, presenterade de mig för de funktionshindrade barnen. De ar 6 stycken, Santi, Sanjok, Kanti, Salina, Sangita och Sumit. Santi har autism, Sanjok, Kanti, Salina och Sangita lider av en CP-skada och Sumit har hydrocefalus, som i stora drag innebär att hans skalle har svullnat upp av vatten. Det var gripande att se barnen, jag har ingen tidigare erfarenhet av att jobba med funktionshindrade barn så allt var väldigt nytt för mig. Efter detta började dagen gå mot sitt slut, vi åt en otroligt god nepalesisk middag och sedan var det dags att saga god natt!
Dag två började tidigt, denna dagen var till for mig att observera och lära mig rutinerna i huset. Till min hjälp hade jag två australienska tjejer, Georgia och Emeli, som jobbat med BAS i ungefär två veckor. De matade alla barnen och bytte blöjor och sängkläder medans jag hjälpte till så gott jag kunde. Runt 9 tiden ropade Rita på mig och gav mig frukost, en frukost stor som en middag! Mätt och glad gick jag tillbaka till tjejerna som nu lekte med två av flickorna som bor har på härbärget, Sangita och Deepa. Vi lekte lite i solen innan Rita ropade på mig igen, det var dags för te och att läsa dagens tidning. Rita köpte en tidning till sig själv och en till mig på engelska, hon vill att jag lär mig så mycket jag kan om kulturen och situationen i Nepal vilket är väldigt uppskattat. Hon berättade att det pågår en strejk på de flesta sjukhus här pga att de vill byta den högsta sjukhuschefen till en som inte är korrupt. En känd läkare har nu suttit utan mat och dryck i tretton dagar och kommer att sitta så tills chefen blir utbytt. Jag undrar om denna historian ens har nått Sveriges nyhetsbyråer. Att en demonstration pågår här borta innebär att många sjukhus är tillfälligt stängda, vilket leder till att tusentals inte får den vård de behöver.Ett exempel är ett litet barn som bodde här på härbärget, han hade en stor tumör på ryggen, blev inlagd på sjukhuset för behandling och utskriven igen pga att sjukhuset var tvunget att stänga. Han och hans mamma reste tidigare i veckan tillbaka till deras hem långt utanför Kathmandu och kommer troligtvis inte kunna komma tillbaka. Situationen ar väldigt kritisk och pengarna finns inte tillgängliga. Detta är bara ett barn av tusentals sjuka i Nepal. Min lärorika dag gick fort, eftermiddagen kom då vi matade och bytte blöja på barnen igen. Det var lätt att bli bekväm med dom och lättare än vad jag trodde att ta hand om dom. Men det är också svårt, det är svårt att hela tiden jämföra deras liv med svenska liv och tänka på hur annorlunda det hade sett ut om de varit födda i Sverige. De flesta barnen ar sängliggandes utan att kunna gå, de är alla övergivna av deras föräldrar och har inget skyddsnät som kan bidra med stöd. Det är så mycket tankar och så mycket intryck att ta in, en verklighetschock. När kvällen kom somnade jag helt utmattad. Det var lite om min första dag… blev en typ av uppsats haha. Ni ska se min dagbok! Jag har aldrig skrivit så mycket. Idag såg dagen ungefär likadan ut, bortsett ifrån att Sangita och Deepa lärde mig att tvätta för hand. De är tio år gamla och lärde mig hur man gjorde…

Sangita, Deepa och jag

Mer bilder och lite mindre text kommer snart!

Jag reser hem, rikare än för en månad sedan!

Nu sitter jag på planet, glad för att komma hem, ledsen för att åka och rak i ryggen över min tikka som Rita klistrade dit imorse.

Efter en resa infinner sig ibland en tillfredsställande känsla av att ”jaha vad kul nu har jag sett detta landet, undrar vart jag ska resa härnäst?”. Den här gången sitter och funderar på när jag kan åka tillbaka till Nepal, BAS och familjen Kharel.

Vilken trekk ska jag välja nästa gång – Everest basecamp, Manaslu eller Anapurna? Hm, kanske kombinera det med en tur till Indien, som jag gärna också vill se (även om så gott som alla turister verkar gilla Nepal bättre). Hur länge kan jag vara utan mitt morgon-masala tea och känslan av att varje dag rymmer mer intryck än någonsin? Det är skönt att få ett så tydligt perspektiv på vad som är viktigt i livet och hur bra vi har det hemma. Vad kommer hända på BAS under tiden, hur stora kommer barnen hinna bli innan jag ser dem igen? Och hur det ska gå för patienterna som bor på BAS och behandlas på onkologen?

Jag kommer att sakna människorna, hur de kallar mig ”sisteeer”, att skolflickorna flätar mitt hår på morgonen och hur alla hälsar med ett vänligt leende -”Namaste!”. Jag kommer sakna Ritas fantastiska mat – särskilt Paneer-soup! Kommer kanske inte sakna de morgonpigga tupparna utanför mitt fönster, men vem vet..

En sak jag såg fram emot var att komma hem och tvätta håret i annat än isvatten, men imorse var solpanelen för varmvatten klar! Och jag duschade varmt på härbärget, hurra! Tusen tack alla bidragsgivare!

Jag är så glad och tacksam för möjligheten att ha fått vara volontär på BAS. Det har varit en otrolig upplevelse som givit minnen och erfarenheter för resten av livet. Volontärlivet var minst sagt lyxigt, för känslan är mer att vara vän till familjen Kharel än ”vanlig volontär”. Jag hoppas som sagt att jag kan komma tillbaka snart, men denna resan är i alla fall gjord och även om inte mycket blev som jag planerat så blev det så mycket bättre.

Namaste alla BAS-vänner! Alla era bidrag gör verkligen skillnad, för stora och små som alla är fattiga, sjuka och verkligen behöver en hjälpande hand.

/Volontär Nina Dahle

Ps. Planet blev så försenat från Nepal att jag missade min transfer i Istanbul.

Sicken tur att nepaleserna lärt mig ha mer tålamod och att inte bli arg när det inte blir exakt som det var tänkt:-)

Barnen hos BAS

Bland barnen som bor permanent på BAS har sex av dem svåra funktionsnedsättningar.

Santi har autism och levde tidigare på gatorna, stjälandes mat och rotandes i soptunnor. En dag blev hon påkörd av en motorcykel och sjukhuset kontaktade Rita. Upprepade försök har gjorts via media för att få kontakt med hennes biologiska familj, utan framgång. Santi har fått sitt namn och ett nytt hem på BAS. Hon pratar inte (Santi grymtar och nynnar sig fram på ett härligt sätt), men förstår uppmaningar. I december ska hon få gå på ett träningscenter för autistiska barn för att utvecklas ännu mer.

Kanti och Salina delar säng och de är två små charmtroll. Barnen på BAS matas med en risblandning på morgonen, och volontärer får hjälpa till. Det är inte helt lätt att mata barn, särskilt inte när de ligger i sängen.. Eftersom barnen inte kan prata är det svårt att veta hur mycket de förstår, men de hänger med på en hel del! När jag tappade en hel sked ris i ansiktet på Salina skrattade både hon och Kanti så att de kiknade. Likaså gapskrattas det varje gång någon av dem hostar och sätter ris i min panna.
Jag fotade Kanti, som oftast ler, när jag visade henne fotot vred hon sig av skratt:

Sanjok förstår i princip allt på nepalesiska och kan gestikulera för att visa vad han vill. Han har en CP-skada och blev lämnad i sjukhusets entré, trots att han inte var sjuk. Rita tror att han tidigare bott med sin pappa, ty första tiden på BAS var han djupt olycklig, skrek oavbrutet ”pappa” och vägrade äta. Han tyckte också att det var hisnande kul med foton och letar nu febrilt efter min iPhone när han ser mig.

Dessa barn, förutom Santi, kan inte gå och inte prata. De är sängliggande och blir matade, bytta på och badade. De har alltså inget särskilt spännande liv utifrån sett. Men skolbarnen och de vuxna som bor här leker med dem, de får kärlek, omtanke och de skrattar ofta och hjärtligt. De har ett hem här, och de är trygga. Som jag tidigare skrivkt hittades tre av dem av Rita i ett mörkt, ensamt och igenbommat rum på sjukhuset, där de legat i flera år!

Vart skulle de vara idag om de inte fått komma till BAS? Som Rita säger: ”Where are their human rights in Nepal? They also have human rights!”

Santi, Sanjok, Kanti, Salina, Sangita och Sumit har haft tur! De är så fina, och det skär i hjärtat vid tanken på hur många liknade barn som lämnas hjälplösa ute i världen.

Hälsningar från volontär Nina

Vandring och Val

Namaste!

Jag är nu tillbaka i livliga Kathmandu efter 13 dagars trekking i Langtang. Det var fantastiskt att få uppleva den nepalesiska naturen, åh vilka berg! 13 dagar var en utmaning för mig som ovan vandrare, men det var verkligen härligt. Och min nya plan blev i slutändan helt perfekt. Jag fick dela guide med kanadensiska Julie, och vår humoristiska guide Pawan var bästa tänkbara. Dessutom hade vi strålande sol och klarblå himmel varje dag! Jag längtar redan till nästa vandring, när den nu blir. Tid har jag dock på mig.. Vi mötte flera pensionärer som knatade på, sakta men säkert. En glad holländare firade sin nyvunna pension med att vandra här i en hel månad.

Att vara på vandring och kånka på sina saker gör att begreppet ”lyx” får en helt annan innebörd än hemma. Lyx är att få duscha varmt, det spelar absolut ingen roll att duschrummets väggar till största delen består av jord. Lyx är att en natt ha riktiga väggar i sitt sovrum för att kunna sova utan dunväst och raggsockar. Lyx är att ha toalett inomhus (det gör inget att det är en asian toilet, dvs ett hål i golvet) och därmed slippa gå utomhus under nattens minusgrader.

I mötet med människor som inte har så mycket blir det tydligt vad vi människor behöver. Vi behöver mat, men absolut inte kött varje dag. Vi behöver ett varmt sovrum, knappast värmeslingor i badrumsgolvet. Vi behöver tillgång till skola och vård. Och vi behöver framförallt relationer med andra människor. För en sak är vad vi behöver, en annan vad vi vill ha. Men blir vi lyckliga av allt vi vill ha? Vi mötte så fina människor i bergen. Deras vardag är hård och tillvaron skör, men de har en fin samhörighet med varandra och många verkade påfallande glada. De har en lång väg att gå för att få ett tryggare samhälle men vi har också mycket att lära.

Valet i Kathmandu är över och rösterna räknade. Demokratiska partiet vann och över 70% röstade, vilket verkligen är ett framsteg. Många bryr sig nämligen inte om att rösta eftersom det är krångligt att ta sig till vallokaler/inte finns någon bra kandidat att rösta på.

Under strejken sprängdes en del bomber i Kathmandu, och det har förekommit skottlossningar och stenkastning. En ung man dog under strejken och en sexårig flicka brännskadades allvarligt när en bomb kastades in i en buss. Julie, som jag vandrade med, var lite rädd att hennes familj i Kanada skulle oroa sig eftersom vi varken hade internet eller mobiltäckning under vandringen. Men så mötte vi en fransman som krasst konstaterade att inga internationella nyhetsredaktioner bryr sig ett smack om att det varit val och oroligheter i Nepal. Blir därför extra glad när jag googlar på DN och ser att vårt lilla Sverige faktiskt skrivit en smula om saken:
http://mobil.dn.se/nyheter/varlden/bomb-exploderade-under-nepalval/?brs=dDet är roligt att vara tillbaka på härbärget, det känns som att komma hem. Just nu dricker jag en varm kopp Masala-tea efter att ha klivit upp kl 5 för att följa med Rita och Ramesh på yoga. God lördag!

Volontär Nina Dahle

Namaste Nepal!

Förra onsdagen landade jag, pirrig och förväntansfull, på flygplatsen i Kathmandu för första gången. Jag heter Nina Dahle och ska spendera en månad på BAS, ett slags studieuppehåll efter läkarstudierna. Det ineffektiva köandet för att få olika stämplar och underskrifter vid olika diskar spred den härliga insikten – äntligen framme i NEPAL! Till slut hade jag visum i passet och ryggsäcken i handen, och klev ut i en myller av vinkande neplaser. Tur att Rita och Ramesh Kharel som stod och väntade har fått ett öga för förvirrade svenska volontärer. Vilken känsla det var att äntligen få komma till BAS och klämma in mig i volontärrummet tillsammans med Sandra, Julia och Kristina – som idag flugit sin kos.

Rita Kharel är hjärtat, hjärnan och händerna bakom BAS; ett härbärge som hjälper fattiga, sjuka och utsatta människor. Rita är en brinnande eldsjäl med ett modershjärta stort nog för hela sin befolkning, och för alla oss volontärer. Rita är inte ens 40 år gammal, men att gifta sig 13 år gammal och få första barnet vid 15 kan kanske skynda på klokhet och mognad? Om Rita vaknar på natten ligger hon och funderar på hur hon ska kunna hjälpa fler av sina medmänniskor. Det är hennes första tanke om morgonen, och den sista innan hon somnar. ”I will keep fighting för human rights until my last breath”, säger hon när vi dricker te idag. Hon förklarar att hon till en början delade med sig av sin egen mat, och gick runt och sålde kryddor för att samla in pengar till fattiga och sjuka. ”I ena handen kryddor, i andra handen sjuka människor”. Rita insåg dock att hon måste skapa en organisaton som är större, och kan leva vidare när hon inte finns längre, och BAS startades. På BAS kan de allra fattigaste få bo då de söker sjukvård här i Kathmandu. De får mat, husrum, hjälp att betala mediciner och att tala för sig. Det finns några personer som bor här permanent, bland annat flera handikappade barn. Några av dem hittade Rita i ett igenbommat och mörkt rum på sjukhuset där de låg i sin avföring, ensamma i mörkret. Hon ignorerade skylten NO ENTRY, och började gå dit för att mata och pyssla om. Nu har de ett hem här på BAS, och jag vill berätta mer om dem framöver. Att BAS skapats och nyligen har fått ett eget hus är stort. Och Ritas visioner är så mycket större – det finns inga inre gränser för denna starka kvinna.

Nepal är ett otroligt vackert land som tycks fullt av fantastiska människor. Det jag hittills upplevt av nepaleser är vänlighet, tålmodighet, humor och hederlighet. I vilket annat land kan en turist gå tillbaka till en affär och uppgivet fråga om hon möjligtvis glömde ta med sig skinnväskan som hon köpte där för ca två veckor sedan – och mötas av svaret ”Oh yes, my boss told me about you! So good that you finally came back, just pick a new bag please!”. Glömt kameran i bussen, glömt ta emot växelpengarna? Inga problem, nepaleserna kommer att springa efter dig med kameran/pengarna och en vänlig förmaning.
Tålmodighet och flexibilitet är viktiga egenskaper för befolkningen. De gillar inte att planera i förväg utan håller sig till ”raw plans”, inte så konstigt eftersom mycket här är oberäkneligt. Ett av de dagliga elavbrotten (för att spara el) höll till exempel på att sätta käppar i hjulet för detta inlägget – ingen el, inget internet.

Det är val i Nepal kommande vecka, och det verkar bli riktigt rörigt. Strejk har utlysts från och med måndag och tio dagar framåt, men ingen vet exakt vad som kommer att hända eller hur länge strejken kommer att vara. Det blir totalstopp i trafiken (inte ens mopeder), möjligtvis stenkastning och våldsamheter. Kanske blir det ett par dagar – kanske tio, och invånarna råds att hålla sig inomhus under strejken. Det intressanta är att ingen verkar särskilt besvärad av ovissheten. Kan ni tänka er hur det skulle se ut i Sverige?! Men nepaleserna är vana, detta är deras vardag. För lilla mig innebär strejken att min sedan länge planerade vandring med start exakt 16 nov inte kan bli av. Plötsligt känner jag mig väldigt svensk. Jag hade ju planerat så bra, och blir besviken över att min fina plan plötsligt förstörts! Sicken tur att jag har så många nepalesiska förebilder och att ”raw plans” är till för att ändras. Min 8-dagars tur blir nu 13 dagar trekking (Langtang Gosainkunda) med start imorgon 9 nov. På detta vis missar jag strejken i Kathmandu, och nu känns den nya planen toppen. Får se hur det känns om 13 dagar, men som Rita säger så blir allt alltid bra – även när det inte blir just som man tänkt sig.

Återkommer till bloggen när jag är tillbaka. Ett nytt äventyr, i äventyret!

Framme i Kathmandu!

Här kommer ett första inlägg från oss: Sandra, Kristina och Julia som ska bo på BAS under de fem veckor vi gör praktik på Kanti Children’s hospital i Kathmandu. Rita och Ramesh har varit helt fantastiska och välkomnat oss med god mat och utflykter och BAS nya hus ligger vackert med en otrolig utsikt över staden.

Tanken är att vi kommer tillbringa dagarna på sjukhuset och kvällarna här på härbärget; vi insåg dock snabbt att Nepal just nu firar årets största festival, Dhasain, och att sjukhuset så gott som stänger under någon veckas tid. ”Raw plan”, som Rita säger: vi har fått ändra planer fyra gånger på de fyra dagar vi varit här! Festivalen innebär också att det är ganska tomt på härbärget.

Det är väldigt roligt att äntligen få träffa familjen Kharel och barnen här på BAS, och otroligt intessant att få ta del av Ritas engagemang. Sakta men säkert håller vi på att komma in i rutinerna här och Sandras dator med engelskaprogram har gjort succcé bland barnen… Raj fick snopet hoppa över sin engelskaundervisning idag då barnen redan var ”upptagna”. 🙂

Igår blev vi hämtade av familjen Kharel. Ramesh tog med oss till ”Monkeytemple” och Rita mfl åkte hem och förberedde middag. Vilken fest det blev och vad roligt det var att få hälsa på dem. Vi blev bjudna på Rajs specialitet: hamburgare samt diverse nepalesiska smårätter.

Vår nya ”raw plan”, som förhoppningsvis är ganska spikad vid det här laget, är att vandra i Langtang med Ashouk, så det kommer det troligtvis dröja någon vecka tills nästa inlägg. Ashouk var lite stressad igår då han hade några av sina trekkare på sjukhuset, efter diverse olyckor, och behövde hälsa på dem. Vi hoppas dock att detta var ett undantag och räknar med att rapportera här nästa gång om någon vecka.

Happy Dhasain!

Julia, Kristina och Sandra

Volontärerna Gunnar och Lina tackar för sig

För nästan en vecka sedan lämnade vi BAS, Nepal och alla våra nya vänner för att åka hem till Sverige. Vi vill med denna bloggpost tacka alla som läst det vi skrivit, och alla som på olika sätt stöttat BAS. Vi vet att BAS gör ett viktigt arbete och det är mycket tack vare era bidrag som det är möjligt. Som ni ser på bilden nedan går arbetet med BAS-huset framåt, och det finns nu fönster i en del rum.

Vår tid i Nepal har varit helt fantastisk och vi är väldigt glada att vi fick möjligheten att vara volontärer på BAS. Det har varit utvecklande och lärorikt på så många olika sätt. Det känns som att det kommer att ta ett tag att bearbeta allt, men vi känner redan att tiden på BAS har påverkat oss djupt.

Som volontärer på BAS har vi fått en helt unik insikt i de tuffa livsvillkoren för många fattiga i Nepal. Trots att detta ibland kunde vara tungt att se så minns vi också glädjen och vänligheten hos de människor vi lärt känna. Vi kommer att sakna dem, inte minst barnen och ungdomarna. Några av dem ser ni på bilden nedan från när vi besökte det nya BAS-huset innan vi åkte hem.

Nu när vi inte längre är volontärer så kommer vi inte att skriva lika ofta på bloggen. Men som ni nog vet är det flera andra som skriver, så fortsätt följa bloggen för att få veta vad som händer inom BAS. Dessutom har vi fler livsöden som vi vill dela med er, så detta är inte sista gången ni hör från oss. Vi kommer att fortsätta engagera oss i BAS, och hoppas på att kunna återvända till Nepal.

/Lina och Gunnar

Vi var inte ensamma volontärer

Många av volontärerna på BAS kommer från Sverige. Men det förekommer även att det kommer volontärer från andra länder. Under en del av vår tid på BAS hade vi sällskap av en ung kvinna från Holland. Vi hann aldrig presentera henne då, så vi gör det nu istället, så här lite i efterhand. Hon heter Klasanne, men kallades ofta för Kabita, det nepalesiska namn som hon fått i sin värdfamilj. Kabita var volontär under fyra veckor, och vi var där samtidigt under våra två sista veckor. Hennes plats på BAS ordnades via en volontärförmedling, och till skillnad från oss så bodde hon inte på BAS utan hemma hos en nepalesisk familj. På bilden sitter Kabita med Salina i knäet ute på balkongen.

Klasanne och Salina

Det var välbehövligt att vara flera volontärer som kunde hjälpas åt. Kabita bidrog dessutom med en massa bra initiativ och goda ideer kring barnen på BAS. Bland mycket annat kokade hon äpplen till dem, blåste ballonger och uppfann ett mycket smart sätt att sortera barnens kläder. Dessutom är hon en riktig fena på att byta blöjor. Hon har ett verkligt engagemang i personer med funktionsnedsättningar, något som hon dessutom har erfarenhet av från sitt tidigare arbete hemma i Holland. Men framförallt är Kabita en mycket härlig person som vi är glada att vi har fått lära känna.

/Lina och Gunnar

Den andra MC-gruppen har varit i Pokhara

Nu är den andra gruppen av svenska MC-förare ute på de nepalesiska vägarna. Precis som förra gången mötte vi dem i Kathmandu och visade runt dem på BAS innan de gav sig av. På bilden nedan poserar gruppen framför det nästan färdiga BAS-huset.

Till skillnad från förra gången gjorde vi denna gång även en liten uppföljning ute i landet. Det visade sig nämligen att vi befann oss i Pokhara samtidigt som MC-gänget kom dit. Då passade vi såklart på att träffa dem för att få höra om deras upplevelser. De rapporterade att de har haft det väldigt bra hittills på resan. Det mesta verkar ha funkat, vilket till stor del beror på att den extremt skicklige mekanikern Anop är med och håller deras motorcyklar i form.

Det verkar också vara en mycket bra stämning i gruppen, och det var väldigt roligt att få umgås lite grann med dem. Bland annat följde vi med några ur gruppen på en utflykt till närliggande Sarankot för att titta på soluppgången. På bilden är vi på väg ned igen i den fina nepalesiska naturen. Blir ni inte sugna på att åka hit?

/Gunnar och Lina

Norska BAS-vänner

I mitten av mars kom det nygifta paret Jeanette och Dan på besök hos oss på BAS. Istället för eventuella bröllopspresenter hade de bett sina vänner att ge pengar som de sedan skulle donera till BAS.

Jeanette och Dan hörde talas om BAS verksamhet när Jeanette under en period jobbade på Teaching hospital i Kathmandu. Deras fina initiativ resulterade i en summa pengar som de nu skulle överlämna. Innan de donerade bröllopsgåvan ville de besöka BAS för att få se verksamheten med egna ögon samt bestämma mer exakt vad deras gåva skulle gå till. Om vi förstått det rätt slutade det med att gåvan kommer att användas för att köpa in nya sängar till det nya BAS-huset.

Märkligt nog var inte detta första gången vi träffade Dan och Jeanette. Vi stötte faktiskt på varandra redan när vi vandrade i Langtang-området för några veckor sedan. Första gången såg vi dem bara när vi satt och åt lunch. Men eftersom vi gick ungefär samma dagsetapper så möttes vi många gånger, och började prata med varandra. Vi hade till och med en liten inofficiell landskamp i grenen ”bestiga toppen av Kyanjin Ri, 4773 meter”, där det svenska laget kammade hem segern.

Det var dock inte förrän vi av en slump stötte på varandra ännu en gång, denna gång i Bhaktapur, som vi insåg att både de och vi på olika sätt var engagerade i att stödja BAS verksamhet. Världen är liten verkar det som. Tur att den innehåller såna trevliga och snälla människor som Jeanette och Dan.