Det här med strejkerna alltså

Till slut har vi lyckats ta oss till Bhaktapur. Egentligen var vår plan att åka till Kathmandus grannstad Bhaktapur redan igår, men en strejk tvingade oss att ändra planen. Som nämnts tidigare här på bloggen så är strejker ett vanligt inslag i den nepalesiska vardagen. Förra veckans nationella generalstrejk missade vi tack vare att vi vandrade i bergen då. Men nu har alltså till slut även vi haft vår första förstahandserfarenhet av en nepalesisk bandh, som strejkerna kallas.

Dagen började lugnt på hotellet. När vi var på väg att checka ut hörde vi någon nämna att en strejk skulle börja vid 12, det vill säga fem minuter senare. Precis som många andra kastade vi oss iväg för att hinna ut ur Kathmandu innan strejken började. Vi fick tag i en taxi men tyvärr hann vi inte så långt innan vi var tvungna att vända vid en polisspärr. Det var nästan kusligt att se hur gatorna vi åkte på blev allt tommare, och överallt stod poliser utplacerade.

En bandh skiljer sig från de flesta strejker i Sverige i och med att den lamslår samhället utan urskiljning. Egentligen är principen att turister inte ska drabbas, men det är uppenbart att det inte alltid kan efterlevas. Så vad handlar strejkerna om? Det varierar såklart, men en stor konflikt i Nepal just nu rör hur ett kommande val inför arbetet med en ny konstitution för Nepal ska organiseras.

Nepal blev en republik i samband med att kungen avsattes 2006 efter ett tioårigt maoistiskt uppror och inbördeskrig. Det bestämdes att Nepal skulle få en ny konstitution, och denna process pågår fortfarande. Flera oppositionspartier är mycket missnöjda med det regerande maoistpartiets förslag på hur det ska gå till, och visar det genom att utlysa strejker. Men strejkerna kan även ha mindre politiska orsaker. Till exempel utlyste ett antal studentförbund en kortare strejk häromdagen för att protestera mot höjda avgifter i kollektivtrafiken.

Som besökare i landet är det här med strejkerna en mycket diffus sak, de bara dyker upp när man minst anar det. Nu har vi hittat lite hemsidor och bloggar med information (till exempel den här och den här) så vi hoppas kunna hålla lite bättre koll framöver. Vi har även försökt få veta hur strejkerna går till, vilka det är som strejkar, och hur det alltid kan leda till att trafiken avstannar. Det är så många frågor som vi inte fått svar på. Spärrar till exempel polisen av vägarna för att de också är med i strejken eller för att de strejkande blockerar någon korsning längre fram? Varför blir folk så arga på regeringen vid strejkerna, när det uppenbarligen inte kan vara den som protesterar mot sig själv? Hur motiverar de som utlyser en bandh att använda just denna form av strejk som protest när det nästan enbart leder till besvär för vanliga nepaleser som inte har något att säga till om i sakfrågan? Vi förstår verkligen inte denna del av den nepalesiska kulturen.

För vår del fick det bli en extra dag i Kathmandu, med bland annat ett besök på en massagesalong med enbart blinda massörer. På kvällen gick vi även några varv (det är tydligen viktigt att man går medsols) kring den fantastiska Boudha-stupan, som är en mycket viktig helig plats för den tibetanska buddhismen. Oss gick det med andra ord ingen nöd på, men vi tycker synd om alla nepaleser som kom i kläm i den politiska maktkampen.

/Gunnar och Lina

Forsvunna volontarer siktade i Himalaya

Oj, vi forsvann visst plotsligt fran bloggen. Anledningen till att det inte blivit nagra uppdateringar fran oss pa ett tag ar att vi har varit pa en vandring i Himalayas berg. Egentligen var det meningen att vi skulle skriva ett inlagg innan vi akte for att forklara vart vi skulle ta vagen. Men nar vi val fick tid att skriva sa var tillgangen till el och internet for dalig.

Faktum ar att var tid pa BAS egentligen ar over nu, eftersom vi bara hade planerat att vara volontarer under februari. Under mars kommer vi istallet framst agna oss at att resa runt och utforska Nepal. Vi kommer dock att fortsatta att skriva pa bloggen, sa sluta inte att folja oss har. Vi har mer att beratta om de manniskor vi mott pa BAS och allt vi lart oss kring den utsatta situation fattiga och sjuka har i Nepal. Dessutom kommer vi att atervanda till BAS for att traffa annu en grupp motorcyklister om nagra dagar.

Pa tal om manniskorna pa BAS sa har vi gladjen att beratta att Sumit, som vi skrivit om tidigare, blev utskriven fran sjukhuset precis innan vi gav oss i vag pa var trek. Han madde da battre, men behovde fortsatt behandling med antibiotika. Det innebar att vi fick tillfalle att ova oss pa att forsoka fa honom att oppna sina lappar och svalja den illasmakande medicinen. Det gick inte alltid sa bra…

Vandringen var helt fantastisk. Under atta dagar vandrade vi i Langtang-regionen och var som mest uppe pa en hojd av nastan 5000 meter. Klimatet och naturen varierade vilt mellan de varma dalarna dar rhodendron stora som trad stod i full blom och vinpinad iskyla och sno pa de hoga hojderna. I bakgrunden pa bilden nedan kan man se ett av de hogsta bergen i Langtang-regionen till hoger, Langtang Lerung, samt nagra avlagsna berg i Tibet till vanster. Det verkar aven som att tva glada bergsbestigare/volontarer rakat komma med pa bilden. 

Bild pa Lina och Gunnar och berg

Vi ber om ursakt for att det blir lite lustigt med avsaknaden av prickar och ringar nar vi skriver nu. Det beror pa att den hotelldator vi anvander saknar svenskt tangentbord.

/Lina och Gunnar

MC-gäng på besök

Vi har haft finbesök här på BAS av ett gäng svenskar som ska åka på en MC-resa i Nepal. Resan organiseras i samarbete med BAS, och genomförs nu för första gången. Det kommer ytterligare en grupp motorcyklister senare i mars, och förhoppningen är att det även ska finnas intresse för fler resor i framtiden. Det betyder väldigt mycket för BAS att den här grupppen kommer till Nepal och genomför resan. Det är nämligen så att överskottet från MC-resorna tillfaller BAS, vilket kommer att få stor betydelse för verksamheten. Samtidigt som människorna är här för att njuta av en storartad upplevelse så bidrar de alltså samtidigt till att underlätta livet för fattiga och sjuka personer i Nepal!

Vår uppgift blev att guida runt gruppen på BAS. Vi visade dem lokalerna både i det nuvarande och i det nya huset som är under uppbyggnad. Det var mycket roligt att få träffa de trevliga MC-förarna, och vi insåg hur stolta vi är över att kunna berätta om allt bra som BAS gör. Vi kände oss även glada över den insats vi själva gjort. Ibland kan vi känna att vi kanske inte hunnit åstadkomma så mycket under vår tid här. När vi nu fick tillfälle att se det lite utifrån så känns det som att det nog ändå har betytt en del att vi varit här. På bilden nedan är hela gänget samlat på det nya husets takterass.

MCtrippen

Innan gruppen fick sina motorcyklar genomfördes en ceremoni (Puja) riktad till den hinduistiska guden Vishwakarma. Som vi har förstått det ses Vishwakarma bland annat som järnets gud, och liknande ceremonier genomförs ofta i till exempel fabriker för att öka produktiviteten. För att vara en religiöst och politiskt obunden organisation kanske man skulle kunna tycka att vi som volontärer på BAS är med om misstänkt många hinduistiska ritualer. Men vi väljer att se det som en kulturell tradition snarare än en religiös aktivitet. I vilket fall som helst var det en festlig ritual som gav en minnesvärd markering av MC-resans inledning. Och med tanke på att trafiken här kan vara lite vild ibland så är det ju inte fel med lite extra beskydd för motorcyklisterna när de nu är ute på vägarna i Nepal.

Besök på akuten med Sumit

Egentligen tänkte vi skriva lite om någon av de ”vanliga” personerna som bor på BAS nu, men de senaste dagarnas dramatik har fått oss att ändra planerna. Sumit har nämligen blivit sjuk och inlagd på Kanti children’s hospital. Vem är då Sumit? Sumit sticker ut lite grann från de andra fyra personerna med CP som bor på BAS. Han är pojken med det väldigt stora huvudet, kanske har ni sett honom på en bild någonstans på hemsidan. Orsaken bakom Sumits stora huvud är att han utöver CP även har obehandlad hydrocephalus. Detta innebär att vätska ansamlas i hjärnans hålrum, och trycket får skallen att expandera.

Sumits bakgrund är ganska lik historien bakom de övriga barnen med CP. Han togs in av sina föräldrar till Kanti children’s hospital i Kathmandu när han var fyra år. Efter en månad fick han sin diagnos. Eftersom det då inte fanns någon möjlighet att göra något åt det så övergav föräldrarna honom på sjukhuset. Antagligen kände de inte att de kunde ta hand om honom och att han skulle få det bättre på sjukhuset. Han kom till BAS för ungefär två och ett halvt år sedan efter att ha bott på sjukhuset i fyra år.

Under några dagar har Sumit varit hängig och hostat lite ibland. Härom dagen började han hosta mycket mer, och skrek mycket. Tillsammans med andra på BAS bar vi honom då den korta biten till Kanti-sjukhusets akutmottagning. Efter ett tag fick vi ta med honom runt till röntgenavdelningen och till ett annat ställe för blodprov. Sedan fick han spendera natten på akutmottagningen tillsammans med personer från BAS och vi gick hem och sov. Dagen efter hälsade vi på honom, och vi har nu fått veta att han verkar må lite bättre. Tyvärr visade det sig att han har fått lunginflammation, så han kommer att behöva ligga inlagd några dagar på sjukhuset för behandling. På bilden nedan har han fått medicin för att underlätta andningen, så att han till slut kunde få en stunds sömn.

Sumit

Sumit har en kropp som är mycket stel, vilket tillsammans med det stora huvudet gör att han inte kan röra sig så mycket. Hans enda sätt att kommunicera med omvärlden är därför ansiktet. Även om han inte har något talat språk så kan man till exempel tydligt se på munnen vad han tycker. Om han inte gillar maten snörper han ihop munnen stenhårt till ett litet streck. Sumit har också en väldigt intensiv blick, ofta med fullständigt vidöppna ögon. Vanligtvis irrar han runt med blicken ganska mycket, men när han plötsligt möter ens blick och håller kvar den får man nästan gåshud. Han skriker även en del ibland, och vi tror att det kan bero på att han har ont någonstans. Som ni hör har Sumit redan från början många utmaningar att tampas med, och det känns väldigt tufft att han nu även åkt på en allvarlig lunginflammation.

Krya på dig Sumit!

/Gunnar och Lina

Fnitter och bus med Sangita

Även om vi kroppsarbetar en del vid det nya huset, så ägnar vi ändå huvuddelen av vår tid åt att ta hand om barnen med CP-skador som bor här. Vi har tidigare berättat lite om Sanjok, och tänkte att det kunde vara dags igen. Ett av barnen heter Sangita och hon är en härlig tjej. Om vi förstått det hela rätt så bör Sangita vara ungefär åtta eller nio år gammal nu. Sangita har bott på BAS i cirka två och ett halvt år och har precis som de andra barnen med CP tagits om hand av Rita efter att ha blivit lämnad av sina föräldrar.

Bild på Sangita och Lina

Sangita är väldigt livlig och rör sig runt i sin säng genom att veva med benen. Hon vill gärna vara så nära en som möjligt och ser till att ta sig dit. Hon är även mycket bra på att greppa tag i (och gärna även kasta iväg) olika saker som finns inom räckhåll. Mobiltelefoner, fjärrkontroller och Linas hår lever alltså farligt i hennes närhet!

Mycket av Sangitas bakgrund är helt okänd. Hon hittades en dag utanför akuten till Kanti children’s hospital i Kathmandu. Hon spenderade sedan två år i ett litet rum på sjukhuset innan hon kom till BAS. Troligtvis blev hon lämnad utanför sjukhuset av sina föräldrar på grund av att de inte hade några möjligheter att ta hand om henne. Det finns inget som helst stöd för föräldrar till barn med funktionshinder i Nepal. Därför kan det vara mycket svårt att få tillvaron att gå ihop med ett sådant barn för fattiga familjer som är beroende av att föräldrarna arbetar så mycket som möjligt.

Sangita har ofta ett stort leende på sina läppar och skrattar så härligt när hon blir busad med. Vi är väldigt glada att vi fått lära känna detta energiknippe. Det är omöjligt att inte bli glad när Sangita fnittrar.

/Lina och Gunnar

Snart är det inflyttning i nya huset

Tiden går och det är nu ungefär 20 dagar tills hyreskontraktet på BAS nuvarande lokaler går ut. Det betyder att det nya huset måste vara klart för inflyttning tills dess. Är det verkligen möjligt, kanske ni undrar nu? Och ja, det kan man faktiskt fråga sig när man ser hur mycket som är kvar att göra. Men det finns en plan för hur byggandet ska hinna bli tillräckligt klart för flytta in i tid.

De senaste två dagarna har vi faktiskt hjälpt till rent praktiskt med byggandet av huset. Tillsammans med många andra hjälptes vi åt att langa lera, grus och stenbitar som ska fylla ut mellanrummet mellan huset och en mur. När det inte finns tillgång till maskiner får man utnyttja att det finns många händer som kan hjälpa till istället. Vi blev skönt trötta av arbetet och har också lärt oss en del. Bland annat det smarta tricket med snöret och spaden, som ni kan se på bilden. Genom att en person drar i snöret och en håller i spaden så blir det mindre tungt att skyffla jorden.

Bilder på bygget

Som om den knappa tiden inte vore nog hinder för att hinna klart med byggandet, så är även ekonomin ansträngd. Bland annat behöver ett kostsamt grävarbete genomföras för att få ett ordentlig avlopp. Eftersom situationen kring det nya husbygget är ganska tight så tänkte vi passa på att påpeka att BAS välkomnar alla tillskott, stora som små. Så om ni vill donera en liten slant eller stödja BAS genom att köpa till exempel en väska så är det ett bra tillfälle nu! Naturligtis efter att ni har försäkrat er om att ni tycker att BAS verksamhet verkar seriös och värd att stödja. Dels finns information här på BAS in Swedens hemsida, och dels finns det en engelsk hemsida för BAS i Nepal som också kan vara intressant. Det går såklart även bra att ställa frågor kring verksamheten via mailadressen nedan.

/Gunnar och Lina

Tillbaka igen!

Nu är vi tillbaka efter vår långhelg i Chitwan. Vi har varit med om väldigt mycket på den korta tiden. Bland annat har vi besökt Ritas familj. Där deltog vi vid Saraswoti pooja (uttalas ungefär ”Sarasuti pusa”), det vill säga firandet av Saraswoti, som är en hinduisk gudinna för läsande och skrivande. Det är en mycket viktig helgdag som firas speciellt i skolorna.

Ceremonin markerade invigningen av en verksamhet som Rita planerar att starta tillsammans med sin familj. Ritas dotter Rekha kommer att vara den som driver verksamheten. Det är en slags morgon- och kvällsaktivitet med viss undervisning. Inledningsvis kommer verksamheten att rikta in sig mot barn med låg kast. I förlängningen är förhoppningen att verksamheten ska vara attraktiv även för barn från familjer med högre kast.

Planen är att verksamheten ska leda till att barn med olika kast ska umgås mer med varandra, och att fler barn med låg kast ska gå i skolan. Det är nämligen vanligt att barn med låg kast inte går i skolan. De främsta orsakerna är låg studievana i hemmet, att barnens skolgång ses som en kostnad eftersom de inte bidrar till familjens inkomster när de är i skolan, samt att barn med låg kast helt enkelt trakasseras av andra barn.

Vi bidrog med en ganska gammal laptop som vi tagit med oss från Sverige. Även om den inte har så hög prestanda så duger den bra till att använda pedagogiska program som hjälpmedel för lärande, samt att öva praktisk datorkunskap med. Datorn blev en gåva till Saraswoti, och fick vara med vid ceremonin. För er som inte deltagit vid en hinduisk ceremoni kan vi säga att det uppenbarligen kan vara ganska kladdiga tillställningar. Vi var lite oroliga för att det färgade riset, växtdelarna eller det stänkta vattnet skulle ta sig in i datorn och förstöra elektroniken. Men det verkar ha gått bra!

Bild på laptop.

Under helgen har vi även varit i Sauraha, som ligger precis intill Chitwans nationalpark. I förra inlägget skrev vi ju att det kanske skulle bli en bild av en tiger denna gång, men vi såg tyvärr ingen tiger. Däremot såg vi fyra noshörningar och hörde ytterligare en i elefantgräset. Det innebär att vi stötte på ungefär en procent av parkens 503 noshörningar, så det är ju verkligen inte dåligt det heller.

Bild på noshörning.

/Gunnar och Lina

Mot värmen

I morgon åker vi till Chitwan, som ligger i Nepals södra del. Nepal har inte mindre än fem olika klimatzoner, och Chitwan tillhör den subtropiska zonen. Det innebär att vi kommer att få det lite varmare vilket ska bli skönt. Det ska även bli skönt att få andas lite renare luft än Kathmandus avgas- och dammrika luft. Vi kommer att åka tillsammans med Rita till hennes hemort. Där kommer vi att få delta i firandet av Sarasuti, som är en hinduisk gud för utbildning om vi förstått saken rätt. Det ska bli mycket spännande, och vi lovar att berätta om det på bloggen när vi är tillbaka.

När vi ändå är i Chitwan tänker vi passa på att åka på egen hand till Chitwans nationalpark för ett par dagars turistande. Kanske kommer det en bild av en tiger på bloggen om ett par dagar, så håll ögonen öppna!

/Gunnar och Lina

Trycka och hända med Sanjok

Nu var det några dagar sedan som de nya volontärerna, eller ”sister and brother” som man kallas här på BAS, skrev något på bloggen. Det är inte så att vi inte haft något att berätta. Tvärtom har det varit några extra händelserika och oförutsägbara dagar som gjort att vi helt enkelt inte hunnit. Men nu ska vi i alla fall försöka hinna med ett inlägg innan elen sticker.

En av de personer som vi hjälper till att ta hand om här heter Sanjok. Han är i tonåren och har en CP-skada. Han är mycket påhittig och brukar ha en massa idéer om vad han vill göra. Trots att han inte har något talat språk så är han bra på att använda olika ljud och gester för att berätta när han till exempel vill sätta upp pappersbitar på väggarna. Vi gör vårt bästa för att haka på, och aktivera honom på olika sätt.

En av hans favoritsysselsättningar är att byta kanal på TV:n. Det verkar som att den största behållningen inte är själva programmen, utan att det ändrar sig när han trycker. Därför var det extra lyckat att vi hade med oss kontakter som kan användas för att styra mycket enkla datorprogram, så kallade trycka-hända program.

Sanjok

Vi har spelat en del med Sanjok, och han verkar älska det. Han förstod direkt hur hans tryck på knapparna gjorde att olika saker hände på skärmen, som till exempel djur som börjar röra sig och göra ljud eller rymdrakter som åker över skärmen. Vi vill för Sanjoks räkning passa på att tacka Habiliteringen i Linköping som donerade kontakterna så att det här blev möjligt.

En dag på BAS

Nu har vi varit på BAS i en vecka, och har börjat få en bild av hur en typisk dag på BAS ser ut. Ganska mycket handlar om att ta hand om de fem barn med CP-skador som bor permanent på BAS. De heter Sanjok, Salina, Sangita, Sumit och Kanti, och bor i rummet intill. En del tid ägnar vi också åt att försöka underlätta för Santi, en flicka med autism som också bor här. Vi kommer att skriva mer om de här barnen vid andra tillfällen.

Dagen börjar i alla fall ungefär vid sju på morgonen, då vi får te och ägg. Det är väl så nära frukost vi kommer, för matrutinerna ser lite annorlunda ut än vi är vana vid. Efter frukosten hjälper vi till att byta blöjor och kläder på de fem barnen. Sedan är det dags att ge dem mat. När det är gjort börjar Kali i köket att förbereda förmiddagsmålet, som serveras ungefär klockan nio. Detta brukar vara ett mycket rejält mål mat, bestående av ris och olika typer av gryta. Några av de andra barnen går till skolan runt 9.30 och är borta till eftermiddagen.

Det är ofta lite lugnare under dagen och då försöker vi att hitta på saker med barnen med CP och andra barn och ungdomar som är hemma under dagen. Vi har tagit med oss lite olika leksaker och spel och det har varit väldigt uppskattat. Om det finns el så bloggar vi kanske eller passar på att göra något annat på datorn. Även under dagen blir det lite matning, blöjbyten och liknande. Mitt på dagen brukar vi få ett lite lättare mål mat.

När barnen som varit i skolan kommer hem, så brukar de behöva hjälp med läxläsning. De har väldigt mycket läxor. Ibland riktigt svåra matteläxor tycker Lina som aldrig varit något vidare på ekvationer och algebra, men som får möjlighet att själv lära sig lite här. Efter att barnen med CP blivit matade och gjorts klara för natten äter vi kvällsmat, som även den innebär rejält mycket mat. Kvällen brukar avslutas med lite tid för lekar och bus med barnen innan det är dags för dem att sova, och för oss att blogga om det finns el eller kanske läsa lite.

Det här är alltså de typiska inslagen i en dag för oss här nere i Kathmandu hittills. Men ofta innehåller dagarna mer eller mindre stora överaskningar som bryter mönstret. Igår tog till exempel Rita med oss in till centrala stan och visade oss runt på Kathmandus berömda Durbar-torg. Vi fick även smaka otroligt goda samosas (friterade fyllda knyten) som vi köpte i en liten servering som låg helt otippat innanför en pytteliten gränd. Rita sa att hon brukar ta volontärerna på BAS dit, och vi förstår varför. Det finns inte en chans att turister hittar till det stället, så vi fick verkligen se en genuin bit av vardagen för Kathmandus invånare.

Då vet ni ungefär hur vi tror att vår morgondag kommer att se ut. Om det verkligen blir så eller inte vet vi inte förrän i morgon kväll. Som vi skrivit förut så kan saker hända väldigt fort när de väl händer här, så det gäller att vara beredd på överaskningar.