I landet där inget är lagom!

25 juni 2011
Nepal är allt annat än landet lagom. Här vaknar vi pigga klockan fem på morgonen. När jag och Rita tar vår morgonpromenad är folk redan i full fart. Det sopas, delas ut tidningar, man ser grupper av män som dricker te och pratar om familjen, grannskapet och politiken. Butiker öppnas, mjölk inhandlas, kvinnor och män som ber vid sitt “kvarterstempel”, barn som är på väg till skolan. Det är ett lämmeltåg av morgonpromenerande nepaleser, kvinnorna i sari och gympaskor och männen i moderna sportkläder – en härlig mix av nytt och gammalt. Kathmandutrafiken består av ett virrvarr av cyklar, bilar, lasbilar, bussar, motorcyklar, mopeder och de heliga korna. Trafikreglerna ar enkla – tuta & kör så det ryker!Monsunen är här för att stanna de närmaste tre månaderna och vägarna denna tid på året är antingen snustorra eller översvämmade. Det är antingen stekhett eller genomsurt. Var och varannan dag är en helgdag, uppskattningsvis har Nepal fyrtio-femtiotal helgdagar varje år.Nepaleser äter sällan men när det vankas mat så är det berg som intas, ett Mount Everest av ris. Har man råd äter man detta två gånger om dagen och ibland tre. Det är lätt att förstå varför de flesta nepaleser lider av magkatarr! Genorisiteten och gästfriheten når inga gränser och enligt gammal tradition behandlas alla gäster som en gud. Då en gäst knackar på dörren så bjuder man denna på det bästa huset kan erbjuda, om man så endast har en portion ris. Denna tradition lever i mångt och mycket kvar. Som häromdagen när Rita och jag skulle leta reda på en snickare för beställning av en donationsbox. En nyöppnad mataffar i västerländsk stil, i samma kvarter som den amerikanska och den australienska ambassaden, hade tidigare lovat oss plats för en BAS-donationsbox. Vi hittade en snickare i närheten och det är inte direkt några stressiga snabbköp man gör här, nej här stannar man upp, pratar en bra stund om allt mellan himmel och jord och det slutar med en téstund i glada nepalesers lag! Vi har onekligen en hel del att lära – sluta stressa, lyft huvudet, se varandra i ögonen och våga prata med en främling…vad har du att förlora?!Gapet mellan fattig och rik är som ett gigantiskt helvetesgap, den rike har så att den kan bada i pengar och den fattige lever på under en dollar om dagen. Det finns ingen som helst rättvisa och du kan sällan påverka din framtid, vinst- eller nitlotten beror på vilken familj och kast du föds in i. Dock kan den rike snabbt bli fattig, det finns inget skyddsnät och du är hela tiden väldigt sårbar. Blir du sjuk och oförmögen att arbeta så hamnar du snabbt på en tunn, tunn gren. Arbetslösheten är enorm, vi som tycker att arbetslösheten i Sverige är besvärande, här är den en katastrof – uppskatttningsvis 70 %!Naturen i Nepal får dig att tappa andan , de gigantiska bergen i Himalaya – snöklädda, vitt gnistrande mot en blå himmel. Sagolika rhodenderonskogar, gröna kullar och djupa dalar, djungelbokens alla djur och slingrande floder som gjorda för forsränning.Välkommen till Nepal – jordens tak!
Maria Leiner

 

Ett kärt återseende

17 juni 2011

Det är femton månader sedan jag senast trampade omkring på Kathamndus gator, det känns som nyss men samtidigt som en evighet sedan. Det var en härlig syn att idag åter få skåda den vackraste vyn jag känner – Himalayas snötackta toppar som sträcker sig mot en klarblå himmel. En härlig känsla av att komma hem sprider sig genom kroppen – glädjetårar över att äntligen få krama om min kära vän Rita!

Att färdas genom Kathmandus kaotiskt trafikerade gator, att få andas in Nepal och få ta del av den nepalesiska vardagen igen får mig att bubbla av lycka. Återigen känner jag en stor tacksamhet och jag känner mig oerhort priviligerad som har möjlighet åka hit och få vara en del av BAS, tack Rita för att du gör det har möjligt!

Det nya huset som är BAS nya härbarge sedan tre månader tillbaka inger en härlig familjekänsla, en känsla av välkomnande och öppenhet. Jag mottas av stora famnen från såväl barn som vuxna och det blir ett kart återseende. En del av de boende är kvar sedan sist men majoriteten är nya bekantskaper.

Sedan jag var här senast har BAS adopterat fyra CP-skadade barn som sedan födseln har övergivits av sina föraldrar, hur de kom till BAS kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Jag tillbringar den största delen av dagen tillsammans med barnen. Förutom dessa fyra barn, bor det ytterligare nio barn på härbärget. De bor här av olika anledningar, den gemensamma nämnaren är att de själva eller en familjemedlem är sjuka och att de är väldigt fattiga. Så fattiga att de inte skulle klara sig utan BAS hjälp, alternativet skulle vara att i ett sjukdomstillstånd bo på gatan.

Jag och barnen har ett väldigt torftigt gemensamt ordförråd, ända kan vi med lätthet kommunicera. Nepalesiska ord blandas med några engelska som fylls ut med leenden, tecken och blickar. Skratt och bus får oss alla att glömma bort alla sjukdomar och elände för ett tag. Gemenskap och glädje är som dunderhonung och kan få den allra svagaste att känna sig stark som en björn!

Efter en ljummen kvällspromenad med Rita och med nepalesisk dal, baht och tarkari i magen så kommer jag nu vaggas till sömns av syrsornas spelande utanför mitt fönster accompanjerade av vildhundarnas skönsång.

Sov gott!

Maria Leiner

Volontären Monicas brev från Kathmandu

9 april 2011

Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag reser vidare. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar BAS men jag tar med mig massor av glädje härifrån. Här bor för tillfället 14 barn och jag skulle vilja ta alla med mig till Sverige. Jag vet att, tack vare Rita med familj, får dessa barn en störe chans till ett bra liv jämfort med så många andra barn i Nepal. Det är en god känsla att ta med sig hem.

Idag åkte vill på utflykt till Pashupatinath här i Kathmandu. Nepals viktigaste tempel för Hinduer, där även de flesta kremeringar sker. Barnen tittade på som om det var den mest naturliga sak i världen, och det är det ju egentligen; döden är ju en del av livet. De hade lika roligt åt aporna som också sprang omkring där. Det var bara jag som blev lite berörd av alla pågående kremeringar. Vi talar alltid så tyst om detta i vår kultur. Här var det till allmän beskådan.

Alla barnen på härbärget har varit lite förkylda och något barn har fått lunginflammation. Varje besök på sjukhuset kostar en summa och varje undersökning, blodprov eller behandling får man betala extra for. Utanför sjukhusen sitter skyltar med hur mycket tex röntgen kostar, olika blodprov osv så människor kan avgöra om de har råd att ta ett blodprov eller inte.

Rohan som är 11 år och älskar att spela fotboll, har sedan ca 8 månader leukemi. Han har genomgått cellgiftsbehandlingar och har, under denna tid jag varit här, varit ganska pigg och glad. Tyvärr har han nu blivit inlagd på Childrens´ Hospital då hans blodprover inte visade på bra resultat och dessutom behövde Rohan mer blod.

Rita och jag besökte Teaching Hospital, på kvällen häromdagen. Vi träffade en man, ca 30 år gammal som kommit in för njursvikt och var i behov av dialys. Familjen hade bara råd med en dialysbehandling, men han behövde en till och det fanns det inte pengar till. Han var svullen och producerade ingen urin alls, vilket är väldigt allvarligt. Mannen hade sin fru med sig och hemma har de 4 barn. Dialysbehandlingar är kostsamma och den Nepalesiska regeringen bidrar med en engångssumma pa ca 5000 SEK, vilket inte räcker långt. Speciellt inte om njursvikten är mer än tillfällig. Denna man, liksom många andra i hans situation, kommer inte att överleva och detta på grund av att han inte har några pengar. Behandling finns för sådana sjukdomstillstånd i Nepal, men är alldeles för dyr för en mycket stor del av befolkningen. Åter igen skänker jag en tacksamhetens tanke till Sveriges sjukvårdssytem där alla oavsett ekonomi får vård och behadling.

Mina tankar går nu till hur jag ska kunna hjälpa dessa människor när jag kommit hem. Jag ska börja med att samla min familj och visa dem bilder och berätta om BAS. Maria Leiner, som startat den svenska BASorganisationen, har gjort och gör ett fantastiskt jobb!

Det har varit så otroligt givande att få komma hit och träffa alla dessa människor. Att få se att det trots mycket svåra förhållanden finns så mycket glädje och skratt som här på BAS härbärge, känns fantastiskt.

Ett stort TACK till Maria Leiner som fick mig att åka hit och till Rita med familj som tagit så otroligt väl hand om mig.

TACK alla barn och vuxna på härbarget. Radikka för hon lagar så god mat och tar så väl hand om alla. Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att åka hit igen. Jag kan varmt rekommendera det!

Monica Nilsson

Monicas brev från Kathmandu

31 mars 2011

Jag har varit i Nepal i två veckor nu. Det har varit omtumlande veckor med massor av intryck. Jag har människor runt mig som är i stort behov av hjälp, var jag än vänder blicken. De första dagarna tyckte jag det var svårt att se, även om jag varit i Nepal en gång tidigare.

Många människoöden och livshistorier har jag stött på, som är så främmande för oss i Sverige. Här följer två korta berättelser:

En kvinna som nu är gammal blev bortgift som 6-åring, hennes man var då 15 år. Han lämnade henne kort därefter och hon har aldrig gift om sig då det inte är tillåtet i Nepal. Kvinnan är nu över 80 år gammal och har levt utan familj i hela sitt liv på grund av denna Nepalesiska tradition.

En man beslutade sig för att begå självmord och satte eld på sig själv. Han ansåg även att hans fru skulle dö samtidigt och satte eld även på henne. De båda kom till sjukhuset, låg bredvid varandra och var svårt brännskadade. De grälade hela tiden. Mannen dog efter några dagar och kvinnan avled efter 16 dagar.

Att få ha träffat familjen Kharel är fantastiskt! Det är en ynnest att få lära känna Rita, det är en underbar kvinna som tillsammans med familjen satsar helhjärtat på att hjälpa andra människor. Trots att Rita har så många att ta hand om, så mycket att tänka på och en hård vardag, har hon alltid så nära till skratt. Hon ser ständigt positivt på saker. Jag försöker lära av henne!

Livet på härbärget präglas av mycket värme och kärlek. Här finns bland annat fem gravt handikappade barn som kommer att tillbringa resten av sina liv här. Det finns också ytterligare fem barn som inte har sina föräldrar, antingen i livet eller inte kapabla att ta hand om dem. Barnen behöver sjukhusvård av och till och bor därför på härbärget. De är mycket glada trots sina sjukdomar. De får mat och husrum och mycket omtanke. Dessutom bor flera kvinnor med sina barn på härbärget. Dessa kvinnor hjälper till med matlagning o dyl. Även barnen fostras att hjälpa till och det gör de utan klagomål. De matar de handikappade barnen, bär omkring på dem, leker med dem mm. Totalt bor nu ca 18 vuxna och 9 barn här. Barnen uppskattar mycket lek och bus och är mer än villiga att lära mig Nepali.

Jag har besökt tre sjukhus och det är väldigt intressant att se skillnaden, som är milsvid jämfört med Sverige. Här måste du ha pengar för att få vård och du måste också ha någon vårdare med dig i form av familj eller vänner. Ja, det är så många olikheter, Sverige har nog ett av världens bästa sjukvårdssystem.

Jag ångrar inte att jag kom hit. Jag får så mycket tillbaka och är så tacksam att ha fått träffa alla dessa människor.